|
Hur mycket är ett liv värt? 24 september 2008Idag har jag fått ytterligare bevis för hur personligheten kan förändras i samband med en kris som t ex ett cancerbesked innebär. I hela mitt liv har jag avundats människor som är starkt engagerade i någonting. Det kan vara vad som helst, ett brinnande intresse för musik eller sport, ett starkt engagemang i miljöfrågorna eller partipolitik... Jämfört med dessa människor som slagits för sin åsikt och helhjärtat engagerat sig i någonting har jag känt mig ganska "ljum". Lagom intressant liv med lagom starka åsikter... Döm om min förvåning när jag idag upptäckte en fråga som faktiskt skulle kunna driva mig till barikaderna för att slåss för det som (jag själv upplever) är rätt! ;-) Ytterligare ett bevis för att man aldrig mer blir densamma efter ett cancerbesked, inte sämre, men annorlunda... I morse tog jag mig tid och bläddrade igenom Svenska Dagbladet samtidigt som jag drack mitt rykande morgonkaffe (och bredde smörgåsar till alla hungriga barn ;-). En bit in i tidningen fastnade jag vid rubriken "Dyr medicin mot cancer stoppas". Genom att muta Linus med salta pinnar (tjejerna var märkbart upprörda över orättvisan men vad gör man inte för lite lugn och ro?) lyckades jag till slut ta mig igenom artikeln och överöstes med känslor... ilska, frustration, sorg, besvikelse, upprördhet... Här kommer artikeln i korthet: Tandvårds- och läkemedelsverket (TLV) har beslutat att säga nej till ett cancerpreparat (Tyverb) med motiveringen att priset är "orimligt högt i förhållande till effekten". Min upprördhet (och alla andra känslor som jag upplevde då jag läste artikeln) handlar förstås om "Hur mycket är ett liv värt egentligen, i kronor och ören?" och "Vem har rätt att ta ett sådant beslut?". Först var jag (faktiskt) (nästan) beredd att hålla med TLV. För inte kan det väl vara motiverat att kostnaden landar på 30 000 kronor per månad för att förskjuta en försämring av sjukdomen med elva veckor? Eller? Ungefär 20% av all bröstcancer är av en variant som kallas för HER2-positiv. Detta är en mycket aggressiv variant där läkemedelsföretaget Roche nyligen tagit fram ett läkemedel (Herceptin) som avsevärt minskar risken för att dö i sjukdomen. Några patienter får dock, trots Herceptinet, återfall. Det är för dessa patienter som den av Glaxosmithkline nyutvecklade medicinen Tyverb kan spela en avgörande roll. Tillsammans med cellgiftet Xeloda tyder studier som gjorts att en försämring i sjukdomsbilden kan fördröjas med 11 veckor. Beslutet som TLV tagit innebär att Tyverb inte kommer att innefattas av läkemedelsförmånen. Det gör att det är upp till varje enskilt landsting eller klinik att avgöra om patienten ska erbjudas Tyverb inom ramen för den egna budgeten eller som en receptbelagd medicin som patienten själv bekostar. Och då ställer jag mig än en gång frågan "Hur mycket är ett liv egentligen värt?". Och vilken typ av sjukvård vill vi ha i Sverige? En sjukvård som är lika för alla oavsett den privata ekonomiska situationen och bostadsort eller en sjukvård som gör skillnad på folk och folk.. där de som råkar bo i rätt kommun eller har ekonomiska möjligheter får eller kan köpa sig 11 veckor av sitt liv? Jag förstår också att någon måste prioritera vart alla våra surt förvärvade skattepengar ska ta vägen men har man i just det här fallet verkligen tagit rätt beslut? Vem är det egentligen som tagit beslutet? Och på vilka grunder? Idag har jag försökt nå Tandvårds- och läkemedelsverket, Glaxosmithkline, Onkologmottagningen på Danderyds sjukhus och Psykosociala eneheten på Karolinska Sjukhuset. För jag inser också att allt som man läser i tidningen inte alltid är sant. Och jag är mycket intresserad av att försöka ta reda på mer om detta. Hur motiverar läkemedelsindustrin det höga priset? Vilka faktiska kostnader ligger bakom prisbilden? Hur ser beslutsprocessen hos TLV ut? Vilket mandat har TLV? Och hur uppfattar onkologerna, de läkare som faktiskt är specialister på detta med cancer, ett sådant här beslut? Och vad tror psykiatrikern, hur påverkar detta den psykiska hälsan hos den cancerdrabbade kvinnan? Eller hennes anhöriga? Alla har lovat att återkomma inom kort, kanske har jag mer fakta redan imorgon...? Att den dyra medicinen "bara" förskjuter försämringen av sjukdomen med elva veckor kan tyckas lite men föreställ er följande scenarios: Asta, 86 år gammal, har drabbats av bröstcancer. Tidigare behandlingar har dessvärre inte varit verkningssamma utan cancern har bildat metastaser. Nu står hoppet till en ny omgång cellgifter och det nya läkemedlet Tyverb. På så sätt ska Astas sjukdomsförlopp fördröjas med uppskattningsvis 11 veckor. Är det värt det? 86 år gammal, hon har ju redan levt sitt liv... Ska dina och mina skattepengar verkligen prioriteras till detta? Förutom att Asta är en cancerdrabbad äldre kvinna är hon också mormor. Hennes barnbarn Elise är gravid. Bebisen, en liten flicka, är beräknad om 8 veckor... Är det då värt att bekosta Asta denna dyra behandling för att ge henne möjligheten och glädjen över att få uppleva sitt första barnbarnbarns födelse? Att få hålla den lilla i famnen, känna den underbara bebisdoften, se den djupa insikten i bebisens ögon och kanske till och med få uppleva bebisens första leende... Och hur mycket är det värt för Elise att få se gammelmormor tillsammans med den nyanlända, att resten av livet bära med sig minnet och kanske fotografiet över fyra generationer kvinnor... Jag har också försökt skapa ett scenario som bygger på min egen situation. Jag har förvisso inte den cancertyp som svarar mot denna typ av behandling, men tänk om... Fyrabarnsmamma och behandligarna ger inte den önskade effekten, cancern bildar metastaser... Är det värt att prioritera dina (och mina) skattepengar så att mitt sjukdomsförlopp fördröjs och jag får ytterligare nästan tre månader tillsammans med min familj? Kanske får jag då uppleva glädjen när Linus börjar tala, kanske säger han "Mamma, titta!". Kanske får jag uppleva när Tim för första gången känner sig tillräckligt trygg på dagis för att inte på morgonen med gråten i halsen säga "Mamma, jag VILL INTE gå på dagis idag!". Kanske får jag uppleva när Malin för första gången spelar "Det gör ont..." på pianot (tillräckligt bra för att man ska höra vilken låt det är ;-)? Eller kanske får jag uppleva när Ellen för första gången kommer hem och berättar att hon är kär (hon tillbringar i alla fall tillräckligt mycket tid framför spegeln just nu för att väcka misstankar åt det hållet hos mig ;-)? Och hur mycket är det egentligen värt i kronor och ören att mannen och barnen får ytterligare tre månader med sin mamma? Kanske hinner Linus erövra språket på den tiden? Det sägs att ett barn har mycket lättare att ta sig igenom ett trauma när det väl erövrat språket... Kanske hinner vi fira Tims fyraårsdag? Eller en sista julhögtid tillsammans? Dessa scenarios är ju förstås bara påhittade historier från min sida... men hur mycket är ett liv egentligen värt i kronor och ören? Och vem ger vi rätten att prioritera vad dina och mina skattepengar ska gå till? Förutom min ilska och upprördhet (och alla de andra känslorna ;-) är jag just nu väldigt nyfiken. Har jag överreagerat pga min egen rädsla för återfall och döden? Eller är detta en fråga värd att strida för, värd att slåss för på barikaderna? Vad tycker du? Hur upplever du beslutet från tandvårds- och läkemedelsverket? Skriv gärna och berätta. Om vi är många som liksom jag ser faran med att acceptera det här beslutet kanske vi tillsammans kan påverka? Kanske kan vi med våra gemensamma starka röster faktiskt påverka opinionen och på så sätt påverka det beslut som TLV nyligen tagit? Vad tycker du - Hur mycket är ett liv egentligen värt? God natt alla! (Läs hela artikeln i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1772449.svd) Skrivet 2008-09-25 00:36:16 KOMMENTARER (11) KOMMENTERA Starka röster 20 september 2008För varje dag som går mår jag lite bättre. Ibland kommer det dagar som är sämre, både psykiskt och fysiskt, men generellt sett så mår jag ändå bättre och bättre. Men fortfarande måste jag väldigt ofta be min familj att vara tysta. Mitt i en aktivitet måste det helt plötsligt bli alldeles tyst. Det känns som om hjärnan får nog, alla intryck och alla ljud tar över och det finns inte längre något som helst utrymme för mig själv, för Helenas alla tankar och funderingar. Min dotter Ellen är en ganska lågmäld person, hon har inga som helst problem med att vara tyst långa stunder. Kanske för att hon inte hade någon konkurrens när hon kom för drygt 12 år sedan? Då fanns det många som hade all tid i världen för att lyssna på just henne. Men de andra tre, Malin (10 år), Tim (snart 4 år) och Linus (drygt 1 år), är allt annat än lågmälda. De låter gärna mycket, ofta och högt ;-) och helst samtidigt ;-). Har de ingenting att säga så låter de ändå, de nynnar, trummar, hoppar och klappar händer... Värst av dem alla är Linus som, trots att han ännu inte erövrat språket, på alla tänkbara sätt försöker göra sin vilja hörd. Och kanske är det så att allteftersom konkurrensen om tiden och utrymmet hårdnar så måste också rösterna och uttrycket bli starkare för att någon ska reagera, för att någon ska lyssna? Ordet auktoritet betyder enligt Wikipedia "att ingiva respekt, att ha tillstånd att göra någonting, att ha förmåga att driva igenom sin vilja, någon med legitim makt" - helt enkelt någon med väldigt stark röst! ;-). Och ibland är det nog faktiskt tyvärr så att den med den allra starkaste rösten faktiskt vinner, för visst är det så att Linus, trots att han är minst, faktiskt ganska ofta får hela den övriga familjen att dansa efter hans pipa...? ;-) Kanske är det så att vår lilla Linus blivit hela familjens auktoritet, familjens allra starkaste röst (hemska tanke... ;-)! Under olika perioder i livet har vi olika auktoriteter att förhålla oss till. Som barn är föräldrarna den naturliga auktoriteten (och i bästa fall också idolen ;-). Tänk vilket enormt ansvar det är att uppfostra barn till kloka människor med god självkännedom, självkänsla och empati! Allteftersom vi växer så får vi nya auktoriteter, på dagis är det dagisfröken, i skolan är det läraren, i tonåren är det kanske kompisarna och på arbetet är det ofta chefen. (Och som småbarnsförälder är det ibland t o m barnen även om det är någonting som vi helst inte ens vill erkänna för oss själva! ;-) Vissa auktoriteter kan vi inte välja själva, t ex en förälder eller lärare, men vi har också privilegiet att ibland välja vilka auktoriteter som vi ska lyssna till. Undrar hur världen skulle se ut om alla valde att se Nelson Mandela eller Dalai Lama som sin auktoritet och idol? Häromdagen slog det mig att jag faktiskt har en ny auktoritet i mitt liv (och då menar jag inte Linus ;-). En person som inte var viktig alls för bara något år sedan, men som nu på sätt och vis faktiskt har mitt liv i sin hand, nämligen min läkare, min onkolog. Det är till honom jag går med all min rädsla, ångest och oro, med alla min faktiska och inbillade symptom. Och det är honom jag väljer att lyssna till. I torsdags hade jag ett återbesök hos Sam, min onkolog, och jag visade honom bl a två leverfläckar som kliade och gjorde ont (såklart hade jag hudcancer!). Han tittade både noga och väl och konstaterade att detta inte var någonting alls att oroa sig för. Och då valde jag att tro honom och min hudcancer försvann på ett ögonblick (liksom både klådan och det onda...). Sedan visade jag honom den lilla ärtstora knölen som jag upptäckt strax ovanför operationsärret. Även detta undersökte han både noga och väl och konstaterade att även detta "nog" inte var någonting att oroa sig för. "Säkert" bara en fettknuta. Detta kändes absolut inte som en metastas, den var inte tillräckligt hård. Men för "säkerhets skull" skulle han skriva ut en remiss till ultraljud. Denna gången försvann dock inte min oro, den finns kvar och gnager. Sam är en äldre herre med stor erfarenhet av cancer. En del av mig vill gärna tro att han skickar mig på ultraljud för mitt psykes, mina tankars, skull. Med sin erfarenhet vet han att patienten mår bättre av att få bevis för att cancern inte spritt sig. Men en del av mig lyssnar hellre till hans tvekan... nog och säkert och för säkerhets skull... Och då insåg jag att vi faktiskt väldigt ofta faktiskt kan välja. Ibland lyssnar vi till en auktoritet för att vi är vana vid att göra det, inte för att vi faktiskt tagit ställning till att vi tycker att det är en klok människa. När är det t ex dags att sluta se sin förälder som en auktoritet? Och hur ofta tar vi medvetet beslutet att välja en person till auktoritet i vårt liv? Min läkare Sam kommer nog att vara en auktoritet för mig under en ganska lång tid framöver. En lärdom under den här resan är dock att jag själv kan välja vilka jag ska lyssna till, att jag kan själv välja vilka som ska vara auktoriteter i mitt liv. Så nu undrar jag, hur ser det ut i ditt liv? Vilka har du valt som auktoriteter? Vilka starka röster väljer du att lyssna till? God natt alla! Skrivet 2008-09-20 22:03:43 KOMMENTARER (6) KOMMENTERA Kanske räcker min energi i 110 år? 11 september 2008Idag på min promenad hem efter att ha lämnat småkillarna på dagis önskade jag att jag hade haft en bandspelare med mig. Aldrig har jag tänkt så många kloka tankar på en och samma gång som under den promenaden (tyckte jag själv i alla fall ;-). Kanske berodde det på det höstdoftande småduggandet, kanske berodde det på att mina nya skor gav mig nya perspektiv och en ny sorts energi? Detta med energi är fascinerande tycker jag. Ta bloggen till exempel, ibland har jag lättare att uttrycka mig och sätta ord på mina tankar än andra gånger. De gånger det känns svårare tar det också mer energi av mig. Någonstans långt inne vet vad jag vill berätta men jag får brottas med orden, texten vill inte riktigt landa på ett klokt och förståeligt sätt. Men så fort jag är nöjd med texten, när jag inbillar mig att det går att förstå vad jag faktiskt menar ;-), så får jag massor av energi. Energi som jag kan leva på i många dagar, ända fram till nästa bloggtext ;-). Flera kvällar i rad har jag satt mig vid datorn och börjat skriva, läst igenom, raderat, och börjat om... om och om igen... Men idag på min promenad kände jag att tankarna klarnade och orden lossnade, kanske dags att göra ett nytt försök? Den senaste tiden har jag läst flera rapporter och artiklar om hur livsstilen påverkar vår hälsa och såklart slukar jag all information om hur jag eventuellt skulle kunna påverka risken för återfall av min cancersjukdom. Tänk om jag faktiskt kan påverka min hälsa enbart utifrån de val jag gör gällande min livsstil? Senaste rönen kring motion till exempel är att minst 30 minuters motion om dagen förlänger livet med upp till 9 år (!). (Jag fick mig ett gott skratt när jag berättade detta för en vän till mig och han kommenterade "Jaha, ungefär lika många år som man i så fall slösat bort på just motion ;-) - jag gissar att motion inte står högst upp på hans prioriteringslista ;-). Stress är en annan livsstilsfaktor som påverkar hälsan i allra högsta grad. Kanske är det denna livsstilsfaktor som är allra svårast att förändra? Vi lever i en tidsålder där vi präglas av att vi själva och allting runt omkring oss ska vara perfekt, lagom är inte längre tillräckligt utan det ska gärna vara mycket, mer och mest... helst av allting och gärna samtidigt. En omöjlig ekvation kan tyckas, men så är det också många som idag drabbas av det som kallas för utmattningsdepression, att "gå in i väggen". Även detta nutidsfenomen handlar till syvene och sist om energi, under en längre period använder vi mer energi än vad vi faktiskt har och kroppen signalerar, på ett mycket tydligt och konkret sätt, att nu orkar jag inte mer. Och då blir vi tvungna att sakta ner, tänka om, och inse att livet har ett värde även om inte längre någonting är perfekt, mycket och mer... på andra sidan livskrisen kommer vi förhoppningsvis ut och inser att det lagom som vi själva definierar faktisk är fullt tillräckligt och att vi måste hushålla med den energi som vi har så att den räcker hela vägen. Mitt eget liv är på väg in i en ny fas, en ny livsstil. Två arbetsdagar har jag klarat av. Det har gått mycket bra, alla jag mötte var fulla med värme, omtanke och förståelse. Ändå tog det massor av min energi. Att delta på veckomötet med min närmaste chef och mina arbetskamrater var det som tog minst energi och det fanns stunder då jag till och med kände att jag faktiskt kunde bidra med något litet. Att gå upp i personalmatsalen, hälsa på bekanta och återigen vara en del av ett större sammanhang tog lite mer energi av mig. Jag deltog i samtalet runt bordet samtidigt som jag sneglade på alla människor runt omkring. Hur många kände jag igen, vilka skulle jag gå fram till... och hur många kände egentligen igen mig, och vilka skulle välja att gå fram till mig... Konstigt kanske, men det som tog allra mest energi av mig var att gå tillbaka till arbetsplatsen efter lunchen. Alla arbetskamraterna försvann iväg på viktiga uppdrag... och jag blev stående, funderande och lite vilsen, och kände stressen öka i kroppen... vad ska jag göra nu? Starta datorn, låtsas att jag är upptagen med någonting viktigt, sätta mig ned och läsa alla viktiga papper och försöka komma ikapp lite eller ge mig av på en rundtur i byggnaden för att hälsa på arbetskamrater jag inte mött på länge... Efter en stunds tankearbete valde jag att åka hem, kände mig osäker på om min energi verkligen skulle räcka för att göra det jag helst av allt ville, gå omkring och hälsa på vänner och bekanta. Det kändes lite tråkigt att välja bort spännande möten med människor jag inte träffat på länge men jag har ju lovat både mig själv, min man och mina barn, min chef och min läkare att ta det riktigt, riktigt försiktigt i början. Risken är annars att även jag hamnar i den där otroligt jobbiga utmattningsdepressionen, när det inte längre finns mer energi att ta av. Tråkigt kändes det men kanske var det ändå ett klokt beslut, tröttheten kom ikapp mig och redan kl 19 sov jag i soffan framför tv:n. Det senaste årets erfarenhet har givit mig mycket tid för reflektion över livet och min egen och min familjs livsstil. En sak som jag gärna skulle vilja undvika nu när mitt liv går in i en ny fas är att återigen hamna i det stressiga vardagslivet där varken tiden eller den egna energin riktigt räcker till. Har funderat på hur man kommer runt detta, hur njuter man av en vardag utan stress? Kanske är enda sättet att undvika stress att bli riktigt bra på att prioritera, att välja och välja bort? Själv tror jag att jag måste bli ännu bättre på att ibland också välja bort de roliga sakerna för att både tiden och den egna energin ska räcka till. När Manne för snart två år sedan frågade mig hur jag ville fira min 40-års dag var jag väldigt övertygad om att jag helst av allt ville resa bort, att jag ville bunkra ny energi genom att tillsammans med hela min familj lapa sol dagarna i ända på någon exotisk plats. Vi började genast spara pengar. Hela familjen engagerade sig och vad vi än skulle göra ställde vi oss frågan "Vill vi verkligen helst av allt göra detta eller vill vi hellre lägga pengarna på den efterlängtade resan?". Idag har vi tillräckligt med pengar för att kunna resa iväg även om vi kommer att behöva fortsätta spara under hösten för att riktigt kunna njuta av vår vistelse på annan ort. Häromdagen började Manne och jag dock fundera... det började med att flygbolaget ändrade utresedatumet för vår resa och sedan trasslade banken med förskottsinbetalningen på vårt boende... och när vanligtvis enkla saker trasslar brukar det i min värld innebära att man ska tänka till en gång till. Har vi verkligen prioriterat rätt? Innebär den här resan verkligen njutning och avkoppling eller har den blivit ett stressmoment som tar onödigt mycket energi? Mår den här familjen bäst av att fortsätta vända och vrida på slantarna för en resa till ett soligt och varmt land? Eller behöver vi istället möjlighet att med lite större ekonomiska tillgångar njuta av livet här och nu? Det var inte jätteroligt att berätta för barnen att den sedan länge planerade resan till Dubai inte längre skulle bli av och att vi ännu inte bestämt hur vi istället ska fira min 40-års dag. Men det kändes faktiskt som om stressen i kroppen släppte lite och energinivån steg. Vi har ju fortfarande våra sparade pengar kvar och jag är säker på att vi hittar på någonting riktigt roligt och minnesvärt (kanske den där trädgårdsfesten med kulörta lyktor som aldrig blev av i somras pga av att energin inte riktigt räckte till?). Med resan avbokad, en lägre stressnivå i kroppen och en inte helt tom plånbok, tror jag att det blir lättare att få energin att räcka för att njuta av vardagen. Med känslan av att vi återigen tagit kontrollen över vår ekonomi sprang jag (såklart ;-) iväg och shoppade. Få saker ger mig så mycket energi som att shoppa (så länge det inte handlar om kläder till mig själv ;-). Skor står i en klass för sig och länge har jag kastat längtansfulla blickar efter ett par nya skor. Inte vilka skor som helst utan ett par "MBT" (Masai Barefoot Technology), skon som simulerar Masaiernas barfotatramp på den afrikanska savannen. Inte vet jag om skon har någon vetenskapligt bevisad effekt men jag måste erkänna att de verkar fungera över förväntan för mig. Vanligtvis är jag en person som är ganska sparsam med min energi. Jag använder lagom mycket energi jämnt fördelad över dygnets alla timmar för att jag ska orka med vardagen, från det att yngsta barnet vaknar på morgonen tills dess att det äldsta barnet somnar på kvällen och jag klarat av alla mina "måsten". För mig har min cancersjukdom gjort mig ännu mer sparsam med min energi. Inte nog att min energi måste räcka hela dagen, det finns numer lite mindre energi att ta av redan från början. Tröttheten och kroppens signaler om att nu räcker det kommer fortare. Dessutom finns rädslan där, ständigt på lur... om jag använder för mycket av min energi ökar kroppsvärken. Och smärtan gör att jag inte riktigt klarar av mina åtaganden hela dagen fastän jag så gärna vill finnas där, ständigt närvarande, inte minst för mina barn men också för den vuxna relationen med Manne. För hur kul är det egentligen med en mamma och en fru som somnar i soffan kl 19? Och hur kul är det för mig att så småningom vakna och inse att jag missat en massa värdefull tid med min familj? Men kanske håller min sparsamhet med min egen energi långsamt på att förändras. Länge har jag vetat att aktivitet och motion inte gör mig tröttare utan istället ger mig mer energi. Nu börjar dock denna vetskap så sakteliga förvandlas till insikt byggd på erfarenhet. När jag snör på mig mina nya skor är det som om insikten om att motion ger energi tar plats inuti mig och rädslan över att energin ska ta slut innan dagen är över försvinner. Skorna ger mig en känsla av att jag flyger fram, varje steg blir lätt. Det känns om energin i skorna lyfter mig över all min rädsla, smärta och sparsamhet. Jag blir längre, sträcker på mig mer, får en rakare hållning och en annan blick. Fötterna för mig till nya delar av Täby, vägar som jag aldrig tidigare gått på. Jag ser helt plötsligt hela världen, mig själv och min omgivning, utifrån ett helt nytt perspektiv. Min upplevelse är att min energi smittar av sig, människor som möter mig ler och hälsar på ett nytt sätt. Kanske för att jag njuter så, njuter av denna orädda, energiska människa som jag blir i mina "MBT"? Till och med mina tankar lyfter mig till nya höjder, jag tänker nytt, gamla tankemönster tar sig helt plötsligt nya banor utan ansträngning och jag tänker ut många kloka bloggtexter (utan att komma ihåg en enda när jag väl kommer hem igen ;-). Jag vill gärna själv tro att det faktiskt är den energiska promenaden i mina nya skor som fick tankarna att klarna och orden att snällt och följsamt landa på papperet. Ni får själva bedöma huruvida det jag skrivit faktiskt är förståeligt och klokt ;-). Jag är i alla fall mycket glad över mina nya skor och över den energi som dessa promenader tycks ge mig. Och med tanke på att 30 minuters motion om dagen förlänger livet är det kanske dags att inte bara planera 40-års och 100-års dagen utan också 110-årsdagen ;-) !. God Natt Alla! Skrivet 2008-09-12 00:02:24 KOMMENTARER (8) KOMMENTERA Ett nytt kapitel 1 september 2008Kan inte somna. På kvällen tilltar värken och när jag lägger mig, det är tyst och stilla, då finns det ingenting som distraherar. Kroppen själver av smärta, det kryper i kroppen, sticker i händer och fötter... stiger upp och tar en till tablett, försöker distrahera mig en stund med en bok ett tv-program, och så småningom, någon timme senare, så somnar jag... Men ikväll är det lite värre. Ikväll är jag dessutom nervös. Nervös inför imorgon då jag ska gå tillbaka till arbetet. Tankarna kretsar kring hur det kommer att bli, hur jag skulle vilja att det blir. Försöker med tankens kraft att påverka morgondagen. Lite fånigt känns det, för egentligen är ju ingenting nytt och konstigt. Jag ska ju bara gå tillbaka till mitt vanliga arbete, till mina arbetskamrater. Och det hörs ju till och med på namnet att allt kommer att gå bra, arbetskamrater, det är ju mina vänner... Läkaren har rått mig att ta det försiktigt, att börja med några timmar per vecka för att sedan öka på. Målet är att komma upp till en halvtidstjänst till jul. Och kanske är det just detta som nervositeten handlar om mer än att möta mina kamrater. Att jag faktiskt inte riktigt vet hur jag mår, och hur jag kommer att må efter några timmar på arbetet. Det känns förvisso som om jag mår allt bättre. Inte kroppsligt för värken tilltar för varje dag som går men däremot psykiskt. Börjar faktiskt kunna göra två saker samtidigt, lyssna på radion och diska eller tugga tuggummi och gå en promenad ;-). Men fortfarande så glömmer jag lätt saker och ting, eller blandar ihop, eller förstår plötsligt ingenting... fortfarande måste jag ibland be resten av familjen att vara alldeles tysta "...för jag tänker..." (och ni kan ju tänka er hur lätt det är att få en familj med fyra barn att vara alldeles tyst! ;-). Så hur kommer det egentligen att gå för mig på arbetet? Vilka förväntningar kommer jag att möta, vilken förståelse kommer det att finnas för att jag faktiskt inte riktigt ännu är den "gamla, vanliga" Helena? Men mitt i all denna kroppsvärk och nervositet känns det också oerhört positivt och spännande. För imorgon inleds ett nytt kapitel i mitt liv. Ett liv där cancern är ett minne blott. Ett smärtsamt minne som dock efterlämnat en erfarenhet och en visdom som jag hoppas kunna använda på ett klokt och vist sätt framöver, både i mitt yrkesliv och privatliv. God natt alla! Skrivet 2008-09-02 00:28:40 KOMMENTARER (6) KOMMENTERA |