|
Modigt värdskap 30 augusti 2008"Mamma, är det inte jobbigt att ha så mycket gäster?" frågade Malin häromdagen. "Nej, det är bara roligt!" svarade jag men det fick mig att fundera... Manne och jag fyller ofta vårt hus med släkt och vänner, vi umgås, samtalar och njuter. Men vad innebär det egentligen att ha gäster, att vara värd för en samling människor? Berättade för en barndomskamrat häromdagen att vi på kvällen skulle ha gäster (igen) och det var först då, när jag hörde min väns reaktion, som jag förstod att vi gjort någonting ovanligt (och kanske modigt?). "Har ni bjudit hem människor ni knappt känner? Och hur kommer det sig att ni inte bjudit jämna par, kommer inte den som kommer ensam att känna sig utanför? Och hur vet ni att personerna ni bjudit hem kommer att trivas tillsammans, de har ju aldrig tidigare träffats?" Kanske hade vi verkligen varit lite dumdristiga då vi bjöd en flyktig arbetskamrat som jag inte träffat på över fem år och dennes nya flickvän (som jag inte tidigare mött), "vår" trädgårdsmästare som varit här vid ett tillfälle då hon hjälpte oss att planera vilka växter som skulle planteras i trädgården och en gammal vän (ja, hon är förstås inte gammal men vänskapen har några år på nacken ;-) och hennes sambo som vi bara träffat vid ett tillfälle tidigare... Min vänninas funderingar och frågor vad alltså högst relevanta och gjorde mig lite spänd och nervös inför kvällen. Kanske hade jag varit än mer nervös om jag från början känt till den kulturella mångfald som skulle komma att sitta vid vårt bord den kvällen, från Persien, Lettland, Danmark, Finland och Sverige? Hur skulle vi på bästa sätt lyckas få dessa människor, som aldrig mött varandra (och knappt oss heller) att känna sig riktigt välkomna? Och vad innebär det egentligen att känna sig välkommen? Jag anser att värdskapet måste följas av gästfrihet för att gästerna ska känna sig riktigt välkomna. Gästfrihet är för mig framförallt välplanerad och vällagad god mat och dryck så att alla får möjlighet att njuta. Men kvällens diskussioner, som snabbt bytte riktning mellan ämnen såsom vänskap och familj, politik och livsåskådning, fick mig att inse att i ordet gästfrihet ligger någonting mycket, mycket större. Jag tror att ordet gästfrihet bygger på ordet fri och det är först när gästen verkligen känner sig fri, fri att våga vara den man är, fri att säga och göra det man vill som känslan av välkomnande verkligen uppstår. Man brukar säga att perser är ett gästfritt folk och jag har alltid hållit med och sett de välfyllda faten med färgstark, smakrik mat framför mig. Men även den nya innebörden som ordet gästfri har för mig passar väl in på perser. Aldrig har jag känt mig så bekväm och välkommen någonstans som hemma hos Mannes familj i Persien. Kanske för att inom hemmets väggar tar man verkligen hänsyn till var och ens behov? Innanför hemmets väggar finns det inte många måsten och konventioner, där är "allt" tillåtet och var och en tillåts vara sig själv och att säga och göra det man vill. En annan utgångspunkt för värdskapet och förmågan att få människor att känna sig välkomna tror jag är värdefulla möten. Med lite mod tror jag att det är möjligt att åstadkomma möten som berör, skapar värde och kanske till och med förändrar människorna som möts. Att leva med dörren på glänt innebär nämligen också att öppna upp för förändring och nya möjligheter. Jag hoppas och tror att det blir många fler spännande möten i vårt hem framöver. Värdefulla möten som ger nya insikter och nya utmaningar. Och utifrån den mångkulturella samling nya människor som gästade vårt hus häromkvällen har jag fått många nya tankar och funderingar. Funderar på hur ord såsom värdskap och gästfrihet tar sig i uttryck i andra kulturer? Hur ser det ut i den finländska kulturen med sin välkända melankoli? I motsats till den danska jovialiska och fryntliga? Och hur yttrar sig letternas förkärlek för sång och dans i värdskapet? Och hur ser egentligen den svenska gästfriheten ut? Är vi generellt sett ett välkomnande folk som låter vår dörr stå på glänt för nya möten? Cancerresan har gjort mig modigare och när jag nu möter en människa som jag instinktivt tycker är spännande, som jag känner att jag gärna vill lära känna lite bättre, är steget kortare till att bjuda hem, att välkomna denna människa i vårt hem. Utgångspunkten är förstås lust och nyfikenhet, att verkligen vilja möta en annan människa. Och mod, mod att våga öppna upp för nya spännande möten och allt vad det kan innebära. I mitt värdskap vill jag gärna bidra till möten som berör och skapar värden, både för min gäst och mig själv och kanske till och med för världen i stort. För ytterst tror jag att värdskapet handlar om en längtan efter en välkomnande värld, där alla människor känner sig väntade och välkomna, oavsett vem de är, vad de står för och var och hur de lever. Och jag hoppas, att mitt och Mannes modiga värdskap, ska lyckas så att alla våra kommande gäster känner sig riktigt välkomna och att vi med vår gästfrihet ska kunna skapa möten som berör, skapar värde och kanske till och med hjälper till att skapa en förändring till en mer välkomnande värld. Och välkomna hoppas jag att även kvällens gäster kommer att känna sig. För första gången kommer familjen som jag bodde hos under mitt år som Au Pair i Frankrike, mamma Karin och tre vuxna tjejer. Ytterligare ett spännande möte som säkert leder till nya tankar och funderingar om livet i stort och smått. Så nu när resten av familjen tar siesta (några under högljudd protest ;-) är det dags för mig att börja förbereda maten (...lägg en styckad kyckling i en lerform, krydda med salt och peppar, fyll på med tjocka skivor citron, strimlad paprika, hela gula smålökar, hela vitlöksklyftor, gröna och svarta oliver och så massor av repad färsk timjan, en skvätt olivolja, några lagerblad och någon deciliter vitt vin och lite vatten... både nyttigt, gott och vackert ;-). Det tråkigaste med att ha gäster (jo, det finns vissa tråkigheter också) är när det är dags att säga "Hej då". Själv vill jag helst att samtalet aldrig ska ta slut, men då brukar jag tänka på Pippi Långstrump... "Om ni skulle ta och gå hem nu, så att ni kan komma tillbaka igen imorgon. För om ni inte går hem så kan ni ju inte komma tillbaka. Och det vore synd." Hej då alla! (och på återseende :-) Skrivet 2008-08-31 15:00:59 KOMMENTARER (0) KOMMENTERA Elakheter 24 augusti 2008Jag har ju bestämt mig. Nu får det vara nog. Jag är frisk nu. Ändå kommer jag på mig själv när fingrarna omedvetet söker sig över huden och letar... fanns den där knölen där igår, och ska det vara hårt här, och visst måste det där vara metastaser... Och då blir jag arg på mig själv. Varför leta efter någonting som med allra största sannolikhet inte dyker upp? Slösa tid och energi på någonting som inte finns annat än i min oroliga hjärna fylld med elaka tankar... Tankarna kretsar fortfarande väldigt mycket kring cancern och det som varit. Jag läser varje artikel och tidningsnotis som handlar om cancer med förhoppning... kanske, kanske kan det innebära något för mig... kanske, kanske finns det ett botemedel.. kanske, kanske finns det snart ett sätt att en gång för alla kunna konstatera att cancern gett sig av, att det inte finns fler elaka cancerceller i kroppen. Först då tror jag att jag helt kan släppa taget om rädslan och gå vidare med mitt liv. Men fram till dess får jag helt enkelt kämpa på. Kämpa på för att hålla rädslan på en rimlig nivå, ta fram den ibland, granska och bekräfta den för att sedan stoppa tillbaka den och ägna resten av dagen åt någonting annat som kan ta mina elaka tankars plats. Jag tycker om hösten, tillbaka till ordning och reda, vardag och rutiner. Kanske låter det tråkigt i dina öron men själv mår jag bra av detta. Brukar ta de regniga höstdagarna åt att rensa och ordna i skåp, lådor och garderober och kan nu konstatera att under sommaren har familjen blivit större (!). Inte så att vi blivit fler (det finns stunder då även jag tycker att fyra barn är något fler än lagom ;-) men alla fyra barnen har vuxit på längden och gör således anspråk på kläder i större storlekar. Vi gjorde därför oss i ordning för en shoppingtur till Täby Centrum och när vi kliver in i bilen utbrister Tim "Vad är det som luktar så elakt?"... vi skrattade förstås och undrade vad han menade. "Det sticker i min näsa, det luktar elakt!" Efter en stunds funderande kom jag på vad det var han menade, Tim tyckte att min nya, dyra parfym luktade elakt! Jag berättade för Tim att jag tyckte att hans uttryck var väldigt bra, att man verkligen förstod vad en elak doft var för något, men sa ändå att det "egentligen" heter att någonting "luktar illa", att det "egentligen" inte finns någonting som heter "luktar elakt". Lite senare blev jag dock tvungen att revidera min uppfattning om att det inte finns någonting som heter att det "luktar elakt". Läste en artikel om några forskare i USA som i försök visat att den vanligaste formen av hudcancer kan upptäckas med hjälp av lukten! Snacka om elak doft! Och då väcktes min förhoppning, tänk om det är möjligt att så småningom upptäcka kvardröjande elaka cancerceller med en avancerad elektronisk cancersniffande näsa! Då kanske, när man kan lukta sig till cancern, kan mina elaka tankar lämna mig ifred så att jag till fullo kan gå vidare med mitt liv? Men fram till dess får jag helt enkelt hålla till godo med de metoder som står till buds idag. Ringde därför Cancerfondens stödlinje igen. Efter ett kort samtal kan jag konstatera att knölen (förstås) inte var metastaser den här gången heller. För även om familjen generellt sett blivit större så har jag själv blivit något mindre, den nyttiga maten (fibrer, blåbär och massor med grönt) som ska hålla nere återfallsrisken har också haft den effekten att jag blivit något mindre. Och med mindre underhudsfett så känns kroppen annorlunda, de ärtstora knölarna som jag med fingrarna känner på bröstet intill armhålan är bara vanliga lymfkörtlar, inga metastaser. En något förstorad lymfkörtel är alltså med största sannolikhet inte cancer utan en helt vanlig infektion, lymfkörtlarna svullnar nämligen vid en infektion (eller när någon går och känner efter och klämmer på dem hela tiden...). Funderar på hur jag ska hålla fingrarna i schack framöver så att de inte far omkring över kroppen, söker efter elakheter och hittar och klämmer på någon stackars lymfkörtel så att den svullnar till dubbel storlek... har hört att stickning är modernt och populärt igen och jag är säker på att Ellen skulle uppskatta en hemstickad mössa till vintern. Eller kanske inte? Kanske vill hon ändå hellre ha en köpt mössa från någon trendig butik? Oavsett om det blir en hemstickad mössa eller en med ett dyrköpt varumärke tror jag att jag först och främst behöver sysselsätta mina tankar med något kreativt och roligt. När de elaka tankarna försvinner och sinnet får ro slutar nog också fingrarna sitt sökande efter elakheter. God natt alla! P.S. Nästa shoppingtur kommer nog i alla fall att inkludera inköpet av en ny parfym för någon elak doft, oavsett om den beror på elaka cancerceller eller fel parfym, har jag ingen lust att bära omkring på ;-). Skrivet 2008-08-25 14:22:37 KOMMENTARER (16) KOMMENTERA Det svenska lagom 19 augusti 2008Jag har hört att ordet lagom bara finns i det svenska språket. Kan det verkligen stämma? Lite konstigt i så fall för det är ett alldeles utmärkt ord. Lagom. Inte för mycket, inte för lite, utan precis lagom. Tidsandan som vi lever i eftersträvar dock allt annat än lagom. Perfekt, mycket och ännu mer är det som vi blir matade med i reklamen. Inte lagom. Och vem vill förresten vara lagom? Låter inte ordet lagom som någonting tråkigt? Ni vet, arbeta lagom mycket, ha ett lagom fint hus, lagom många barn, lagom grön gräsmatta, lagom mycket pengar, resa till ett lagom exotiskt land osv, osv... tråkigt, eller hur? Och tråkig vill ju ingen vara, alltså eftersträvar vi alla perfekt, mycket och ännu mer... Många som går igenom en livskris, t ex en cancersjukdom, säger att de efteråt fått högre livskvalitet. Visst låter det konstigt, hur kan någonting som är så jobbigt att det benämns med ordet kris resultera i högre livskvalitet? Men kanske är det just detta lagom som är hemligheten, för när vi kommer igenom krisen finner vi oss helt plötsligt nöjda med lagom. Vi inser att vår lagom roliga vardag är värdefull. Vi inser att slita och släpa för att sätta guldkant på undantagen, på helgerna och semestern, inte är att leva ett rikt liv. Det är först när vardagen känns bra som livet blir rikt på riktigt. För det är vardagen som är grunden för livskvaliteten. Men ändå så är det lätt hänt... vi mäter ofta livskvaliteten i vilka möjligheter vi har att sätta guldkant på undantagen, på helgerna och semestern. Jag tror att de allra flesta av oss gärna arbetar lite för mycket, för att tjäna lite mer pengar, för att kunna handla lite fler saker, köpa lite bättre mat till helgen och resa lite längre bort på semestern... Och snart är jag och min familj där igen, tillbaka in i det berömda ekorrhjulet. Barnen börjar skola och dagis denna veckan (även lilla Linus!), Mannes föräldraledighet är snart slut och även jag ska lite smått börja arbeta igen till hösten. Tillbaka till ekorrhjulet, till perfekt, mycket och mer... Eller...? Krisen har gett mig mod att ifrågasätta. Vill jag verkligen detta? Måste vi verkligen gå tillbaka till det som varit? Eller finns det ett annat sätt att hantera vardagen, ett mer lagom sätt så att det blir bättre balans i livet. Lagom mycket arbete, lagom mycket motion, lagom mycket mat, lagom mycket allt... Förändringar kan vara stora och omvälvande, som att blunda och hoppa, kapa förtöjningar, släppa loss krafter. Men förändring kan också handla om många små justeringar. Kanske borde vi alla ägna en stund åt att fundera över vilka förändringar som skulle behöva göras i vardagen för att få ökad livskvalitet? Finns det någonting i ditt liv som kan bli mer lagom? Finns det någonting som du behöver göra mindre av eller någonting som du behöver göra mer av för att öka din livskvalitet? Själv ska jag försöka hålla ordet lagom i minnet när jag nu så sakteliga åter kliver in i ekorrhjulet. Jag ska försöka bortse ifrån att jag faktiskt fortfarande tycker att ordet lagom låter lite tråkigt. Jag ska istället försöka tänka på ordet lagom som balans. Med lagom ska jag försöka skapa balans i livet. Inte för mycket. Inte för lite. Precis bara lagom. Av allting (bortsett från mörk choklad, min man och barnen i nämnd ordning ;-). Men det finns en paradox med ordet lagom som vi alla bör tänka på, det som är lagom för mig (4 barn t ex ;-) kanske inte är lagom för dig... God natt alla! Skrivet 2008-08-20 00:47:29 KOMMENTARER (10) KOMMENTERA Jag fick cancer, men cancern får inte mig 15 augusti 2008Äntligen har värken fått ett namn. Neuropati, en skada i de perifera nerverna orsakad av cellgiftsbehandlingen. Även om värken är kvar och det inte finns någon bot är det skönt med ett svar. Vetskap är betydligt bättre än orolig undran. Fast lite otur måste man ändå säga att jag haft, bara ca 4% av alla som får cellgiftet Taxotere drabbas av Neuropati ;-(. En olycka kommer som bekant sällan ensam. Först hade jag oturen att få cancer. Och det känns som om jag haft lite extra mycket otur då det är få som får cancer i så unga år (fast just nu måste jag erkänna att jag känner mig allt annat än ung), bara ca 350 personer (av total 7000) är yngre än 40 år när de får beskedet bröstcancer. Otur var det förstås också att den hunnit sprida sig till lymfsystemet, om cancern upptäcks innan den bildat metastaser botas ca 95% (glöm inte att känna igenom era bröst en gång per månad!). Sedan hade man ju förstås hoppats på lite tur i oturen, men icke. Jag har en cancertyp som varken är hormonkänslig eller HER2-positiv vilket innebär att det inte finns någon tilläggsbehandling som hjälper på min typ av cancer, bara operation och cellgift. Min erfarenhet säger mig dock att nu är min otur slut. Olyckor brukar följas åt tre och tre och om jag räknat rätt så bör olyckan vara slut för den här gången ;-). Firade detta och det faktum att det gått ett år sedan jag fick det chockartade cancerbeskedet med att göra mig av med alla överblivna mediciner. Gick idag till Apoteket med tre fulla plastkassar och det kändes som en sådan befrielse. Läkemedlen har legat i skåpet länge nu och jag har tänkt att de kanske är bra att ha, "om-utifall-att...". Men nu har jag bestämt mig, det får vara nog med dessa negativa tankegångar. Jag fick cancer, men cancern får inte mig. Jag är frisk nu! God natt alla! Skrivet 2008-08-15 23:38:45 KOMMENTARER (9) KOMMENTERA En dag kvar att leva 13 augusti 2008Om du hade bara en enda dag kvar att leva, vad skulle du då göra med den dagen? Nu är det ju sällan så i verkligheten, att vi vet vilken dag som blir vår sista här på jorden, men det är en intressant tanke tycker jag. Vad skulle du göra? Leva som vanligt? Frossa i god mat, rött vin och mörk choklad? Ta en ensam promenad i skogen? Gå till en lekpark med barnen? Ringa runt till gamla vänner? Bjuda in till trädgårdsfest? Eller kanske skulle du berätta alla dina hemligheter för din bästa vän och säga allt det där som vanligtvis förblir osagt? Ibland känns det som om jag lever varje dag som om det vore den sista. Jag vet att mitt liv kan bli relativt kort och det känns som om jag måste passa på, passa på att leva och njuta, passa på att göra allt det där som jag vill hinna med under mitt liv. Att leva varje dag som om det är den sista är fantastiskt, jag fyller mina dagar så gott jag kan med högkvalitativa upplevelser (som att tillsammans med Tim undersöka hur långt gräshoppan egentligen kan hoppa och skratta åt Linus som förundrad jagar den undanrullande bollen ;-) samtidigt som jag förstås också försöker planera långsiktigt (min kommande 40-års dag t ex, för vem vet hur många födelsedagar jag kommer att få förmånen att fira?) Men ibland känns det också stressigt. Jag får ofta kommentarer om att jag borde ta det lite lugnare och försöka vila och sova mer. Men det är ju så mycket jag vill hinna med och dygnet har fortfarande bara 24 timmar! Och det är svårt att prioritera och välja bort någonting. Att välja bort fönsterputsning och strykning är förstås enkelt ;-) men ibland är vi också tvungna att välja bort roliga saker för att få timmarna att räcka till. Själv har jag ibland lite för lätt att tacka ja till alla roligheter och istället väljer jag bort vila och sömn (som jag i ärlighetens namn tycker är ganska tråkigt ;-). Har under årens lopp läst en del böcker av Dalai Lama. Det mesta av vad jag har läst har jag förstås glömt vid det här laget men två av hans tips för ökat välbefinnande kommer jag alltid att bära med mig; ”Sov när du är trött” och ”Skala en apelsin”. ”Sov när du är trött” är enkelt att förstå (om än ibland svårt att genomföra) medan ”Skala en apelsin” kanske behöver viss förklaring. Tänk dig en stressig dag, huvudet är fullt med tankar och funderingar, arbetsuppgifterna hopar sig, stressen ökar i kroppen… ta en paus, gå och hämta en apelsin och sätt dig någonstans ensam en stund. Börja med att rulla apelsinen mellan handflatorna, känn den svaga apelsindoften. Ta sedan en kniv och skala, långsamt och metodiskt, för att sedan njuta en klyfta i taget… blunda en stund, låt tankarna flyga iväg… tvätta händerna noggrant efteråt men notera den kvardröjande apelsindoften på händerna. Jag har provat – efteråt är du garanterat mindre stressad och tänker klarare tankar och full med vitaminer är du dessutom mer motståndskraftig mot sjukdomar ;-). Under mitt år med cancer har jag har blivit – lite – bättre på att välja bort. Jag lyssnar mer på min egen inre röst och ibland talar den om för mig att jag faktiskt måste dra ned på tempot, både ”Sova när jag är trött” och ”Skala en apelsin”. Kanske har jag, utan att mena det, sårat någon genom att tacka nej till en rolighet, men utan välbefinnande blir ingenting roligt till slut. Och efter en stunds sömn och en apelsin mår jag bättre och är återigen redo för en massa roligheter ;-). Mitt råd till dig är skala en apelsin och sätt dig ned och fundera en stund… om du bara hade en enda dag kvar att leva, vilka val skulle du då göra, vad skulle du välja bort och vad skulle du istället prioritera? Kanske skulle du säga det osagda eller göra det ”omöjliga”? Och du - kanske ska du inte vänta till din sista dag på jorden, vem vet när den kommer och om du då kommer att ges den möjligheten? God natt alla! P.S. Glöm inte bort att sova när du är trött ;-). Skrivet 2008-08-13 22:22:29 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Pånyttfödd optimism 7 augusti 2008Kanske måste man helt enkelt hitta sina egna vägar och metoder? För kloka råd och tips från andra fungerar inte alltid. ”Ut och promenera, gärna i skogen, då mår du nog bättre!” Men när man inte orkar promenera, när fötterna värker och hela kroppen känns tung och kraftlös, vad gör man då? ”Djupandning är melodin, det borde du prova. Fungerar både mot värk och stress.” Men att stanna upp mitt i vardagen, sakta ned, vara helt stilla och BARA andas, in och ut, djupt ned i magen… nej, det funkar inte för mig. Jag glömmer bort. Och de få gångerna jag ändå minns blir jag avbruten, av ett barn som trillat eller en konflikt som måste lösas… Men kanske har jag nu hittat min väg, min metod? Jag har hittat någonting som gör att jag rör på mig utan att fötterna lider, någonting som hjälper mig att andas på rätt sätt, någonting som får mig att slappna av och stressa ner… jag har hittad en form av aktiv avslappning - Pilates. Långsamma, koncentrerade rörelser, andas in, andas ut… och igen… inga hopp och skutt, ingen högljudd ”dunka-dunka” musik. Bara jag, kroppens rörelser och mina egna flyktiga tankar. Och då kommer minnena ifatt. Jag minns hur det var förra året i augusti månad. Manne och jag gick i väntans tider. Linus hade förvisso kommit med kärlek och glädje ett par månader tidigare men ändå var det väntans tider för oss. Vi svävade i ovisshet och väntade på svar. Hur skulle egentligen domen lyda, godartad eller elakartad tumör? Även då hittade vi vår egen metod att hantera den oro som vi båda kände, ovissheten och rädslan som gnagde inom oss. Vi fyllde huset med släkt och goda vänner och tog tag i en massa bortprioriterade projekt. Garaget blev grundligt städat liksom alla garderober och undangömda skrymslen, vedboden blev äntligen byggd och fylld med 12 kubikmeter av vinterns behov av torr björkved. Ingen av oss kunde vara stilla, tankarna, oron och ångesten tog sig rent kroppsliga uttryck. Aldrig har vi fått så mycket gjort på så kort tid ;-). (Inget ont som inte har något gott med sig ;-). De senaste dagarna har jag känt någonting liknande. Väntan på njurröntgen kändes oroande i både kropp och själ. Tänk om de faktiskt hittar någonting? Fast jag har ju inga besvär, värken i kroppen är väl bara biverkningar av cellgifterna, eller…? Och igen behövde oron någonstans att ta vägen och det var då jag hittade den, i min iver att städa, ordna och fixa, ta bort gammalt och slitet, sortera och paketera, fann jag längst in i cd-hyllan en Pilates workout cd. Med ett leende på läpparna mindes jag mina tappra försök att komma igång några månader efter Malins födelse, alltså för drygt 10 år sedan… Tim tittade på mig med förundrad min när jag lade mig på golvet på min träningsmatta iförd tighta (10 år gamla ;-) träningskläder. ”Nej mamma, jag vill inte gympa tillsammans med dig. Jag sätter mig här bakom och bara tittar på dig en liten stund.” ;-) Trots min lilla hänförda och applåderande åskådare gick det lite trögt till att börja med men så småningom kände jag att kroppen mindes rörelserna. Och lite nytta måste träningen ha gjort för idag har jag ännu lite mer ont i kroppen. Ja, inte på det negativa sättet som jag får pga biverkningar av cellgifterna utan en mer positiv värk - träningsvärk ;-). Min kropp har rört på sig så mycket att musklerna värker ;-), en positiv värk som gör att kroppen så sakteliga blir allt starkare! Och kanske har också mitt inre blivit lite stärkt av rörelserna. Oron och rädslan för återfall har i alla fall stillats något. Njurröntgen är avklarad och röntgenläkaren sa direkt att han inte hittade någonting konstigt. Det känns fantastiskt skönt! Och nu när det inte finns så många ytterligare undersökningar att göra för att försöka hitta de hypokondriska metastaserna har jag mentalt bestämt mig. Igår mitt i en Pilates-rörelse tog jag beslutet - Nu får det vara nog! Från och med nu är det jag som bestämmer, inte sjukdomen. Jag ska inte längre oroa mig i onödan. Jag ska ta kommandot över min kropp, mina tankar och mitt liv! Jo, jag inser också att det kanske är lite väl optimistiskt efter en enda kväll med 20 minuters Pilates-övningar ;-). Men den dagen de deppiga, ångestfyllda tankarna och känslorna eventuellt återigen bosätter sig i mitt inre lovar jag att ta itu med dem. Ikväll tänker jag bara njuta. Njuta av träningsvärken och min pånyttfödda optimism ;-). God natt alla! Skrivet 2008-08-07 23:50:36 KOMMENTARER (7) KOMMENTERA |