|
Välkommen att berätta din historia! 26 juli 2008När jag fick beskedet att jag hade bröstcancer upplevde jag det som en katastrof. Hela livet rasade och jag ramlade rakt in i en personlig och existentiell kris. Vad är meningen med livet? Vem är jag? Och vart ska jag? Och varför drabbas just jag och varför just nu? Jag har sedan länge accepterat att jag inte har svaret på alla frågor. Frågorna finns där, jag vänder och vrider på dem, men sedan lägger jag dem åt sidan. Detta är möjligt för mig då jag lever med tillförsikten att jag aldrig ställs inför en utmaning som jag inte kan hantera. Utmaningen kan initialt kännas svår och oöverkomlig men jag har lärt mig att det alltid finns olika sätt att hantera situationen på. (Ni kommer väl ihåg familjens motto: Det finns alltid en lösning på saker och ting! :-) En del saker i livet känner vi igen som en möjlighet direkt när vi ser den, andra är lite mer hemlighetsfulla. Kanske är ett cancerbesked en sådan hemlig möjlighet? För precis ett år sedan visste jag fortfarande ingenting om det som väntade mig… men när jag nu ser tillbaka kan jag se att det som jag upplevde som en katastrof också inneburit möjligheter. I samband med att Manne och jag för snart fyra år sedan gifte oss skänkte Kjell oss några kloka ord på vägen. Han sa att hemligheten med att älska varandra i nöd och lust ligger i att verkligen se varandra, alla dagar, i både nöd och lust. Då, lycklig och nyförälskad, förstod jag inte detta till fullo. Idag, när Manne och jag tillsammans gått igenom en period i livet som varit tuff och utmanande, förstår jag bättre vad som ligger bakom orden att verkligen se varandra. När jag ser tillbaka på det senaste året kan jag se att Manne och jag alltid försökt att se varandra. Vi har gått sida vid sida och försökt stötta varandra på bästa möjliga sätt. Och jag kan ana att det finns dagar då man bara kan se ett par fotsteg i sanden, dagar då vi med kärlek burit varandra genom det allra svåraste. Och kanske är det detta som Leif Silbersky talar om när han säger att han gått igenom helvetet, men också upplevt en bit av himmelen? Kanske ligger det himmelska i förmågan att med kärlek och stöd från familj och vänner vända utmaningen till en möjlighet, att dra nytta och lärdom av utmaningen och växa som människa och individ. De flesta människor går igenom många kriser under en livstid och väldigt många drabbas av cancer, direkt eller indirekt. I Sverige får cirka 50 000 personer varje år ett cancerbesked, i hela världen räknar man med att cirka 10 miljoner människor insjuknar i cancer varje år. Hur ser ditt liv ut? Har du själv drabbats av cancer eller har någon i din närhet drabbats? Kanske har du en berättelse som kan ge stöd och hopp till någon annan människa i liknande situation? Du är i så fall mer än välkommen att gästblogga hos mig! Hör av dig på clife@levnu.se. God natt alla! Skrivet 2008-07-27 11:35:55 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA Kris - katastrof eller möjlighet Av: Kjell M.Gästbloggare 24 juli 2008 Mer eller mindre under livets gång drabbas vi av kriser. Tonårstiden är för de flesta en sådan period. Många upplever 40-årskris och även övergångsåldern kan vara krisartad. När den pågår kan den vara jobbig, men när den är över (ålderskriser går över) så har den gett värdefull insikt som ger hjälp att leva vidare. När vi drabbas av sjukdom, olyckor, eller annat oönskat, något som vi inte förstår, så kommer oftast en kris i våra liv. Många frågor uppstår: Varför skulle detta hända? Varför just jag? Varför just nu? Är detta ett straff för något jag gjort eller underlåtit? Hur skall det bli nu? Existentiella frågor som vi kanske vanligtvis inte funderar över dyker upp: Vad är meningen med vårt liv? Varför är vi här? Vart är vi på väg? Frågor om Gud dyker upp hos de flesta. Finns han? Och om han finns kan eller vill han hjälpa mig? Varför hör han inte min bön? o.s.v. Krisen kan upplevas som katastrof, men leder för det mesta till en ny möjlighet och ny syn på livet. Många har vittnat om detta. När krisen är över har man upptäckt att det svåra man varit med om har gett nya oskattbara värden. Sådant som man inte tänkte sig eller såg innan har blivit betydelsefullt. Att drabbas är svårt, men i det svåra finns också en strimma av ljus och hopp. Advokat Leif Silbersky berättade om sin cancersjukdom i sitt sommarprogram häromdagen Han sade bl.a. ”Att gå igenom en cancersjukdom är som ett helvete, men jag har också upplevt en bit av himlen.” En kris kan föra oss närmare Gud eller bort från honom. Beroende på vilket val vi gör. Förneka eller tro. En kvinna i Ostasien som levde i en krigssituation tillfrågades av en sekulariserad västerlänning: ”Hur kan du tro på Gud när det sker så mycket ondska och våld?” Underförstått: det finns ingen Gud när det finns så mycket ondska och lidande. Men kvinnan svarade: ”Hur skulle jag kunna härda ut om jag inte visste att Gud var med mig.” Jag tror att psalmisten upplevde något av en kris när han skriver i Ps. 121 i Bibeln: ” Jag ser upp emot bergen: Varifrån skall jag få hjälp?” Ett nödrop. Men han finner också ett svar: Hjälpen kommer från Herren som har gjort himmel och jord. För den som vänder sig till Gud finns hjälpen där på ett eller annat sätt. Kanske inte alltid som vi förväntar oss. Men vi får upptäcka att Han är nära oss, närmare än vi anar, att Han ger oss tröst, hopp och mod att leva vidare. Det är inte Gud sänder sjukdom eller olyckor. Han vill inte att vi skall drabbas av det onda utan tvärtom vill han rädda och hjälpa oss. Vi förstår inte allt som kan drabba oss. Vi får inte svar på alla våra frågor. Vi behöver kanske inte det. I livets alla skiften, kristider eller goda tider får vi vända oss till Gud. Jesus Guds son ger oss löftet i bibelordet: Jag är med er alla dagar.(Matt 28:20). Det gäller alla slags dagar. En okänd författare berättar: En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest. HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig. Den tilliten att Gud bär oss i livets olika skiften önskar jag att alla krisdrabbade och även alla andra skulle få erfara. Kjell M. Gästbloggare Skrivet 2008-07-24 11:12:33 KOMMENTARER (1) KOMMENTERA Läkande trädgård 21 juli 2008Det sägs att trädgårdar har en läkande effekt. Helst ska det vara trädgårdar med både bärbuskar och ogräs ;-). Ogräs finns det förstås gott om i vår trädgård och snart finns det kanske bärbuskar också. I alla fall finns det just nu massor med jord, i veckan har Manne skyfflat 30 ton (!) jord som dumpats på garageuppfarten. Och så har han burit bort stenar, grävt gropar, rensat ogräs, sått gräs och mycket, mycket mer. Än så länge har dock inte vår trädgård haft någon läkande effekt... Min kära mans kropp värker ordentligt av det hårda muskelarbetet ;-(. Själv känner jag mig avundsjuk på hans kroppsvärk. Visst låter det konstigt att vara avundsjuk på min stackars man som har ont i kroppen!? Men Mannes värk skiljer sig ifrån min egen. Jag vet varför han har ont, jag vet att värken kommer att klinga av och jag ser också framför mig hur vi så småningom kommer att njuta av resultatet av kroppsvärken... vad sägs om Päron, Persika, Bigarråer, Hallon, Blåbär, Smultron och Jordgubbar... mums! Själv svävar jag fortfarande i ovisshet gällande min egen värk. Har dock fått konstaterat att värken inte beror på skelettcancer. Otroligt skönt! Men värken finns ändå kvar och skickar signaler till mitt inre om att någonting inte står rätt till. Och då hjälper det inte att läkare och sköterskor (lite svävande) förklarar att man kan få lite ont som en bieffekt av cellgifterna. Men jag har inte lite ont, jag känner att smärtan hindrar mig. Vissa dagar vill jag överhuvudtaget inte stiga upp ur sängen därför att fötterna värker, andra dagar vill jag helst bara sitta stilla och inte röra mig för att armar och händer värker och bilkörning vill jag helst inte ens tänka på då det värker i benen av att trampa ned gas och koppling. Smärtan gör mig trött. Och orolig. Beskedet att smärtan inte beror på skelettcancer är förstås jätteskönt. Men röntgenläkaren hittade någonting annat som jag kan oroa mig för. Ena urinledaren är förstorad så nu ska jag iväg på njurröntgen. Min oro har bara bytt skepnad, jag har inte längre skelettcancer, nu har jag istället njurcancer... Min vana trogen ringde jag till Cancerfondens stödlinje och talade med en empatisk och erfaren sköterska som förklarade att detta med allra största sannolikhet inte har någonting alls med tidigare bröstcancer att göra. Och att värken som jag känner i kroppen inte kan bero på metastaser i njuren. Metastaser i njuren känns inte alls, möjligtvis kan det ge trötthet. Denna kunskap har dock inte hjälpt. Jag oroar mig i alla fall. Oron gör mig spänd, det känns som om kroppen glömt hur det är att vara avslappnad. Manne lägger handen på mina axlar flera gånger per dag och talar om för mig att sänka axlarna och slappna av. Och jag försöker... men sekunden efteråt sitter axlarna uppe vid öronen igen. Spänningen gör att jag får ännu mer ont, vilket gör att jag blir ännu mer orolig, spänner mig ännu mer och så är jag inne i en ond spiral utan kunskap nog att bryta mönstret. Träffade därför sjukgymnasten häromdagen. Pia lärde mig att andas (något jag trodde att jag kunde sedan födseln ;-). Men det handlade förstås om att andas på rätt sätt, att djupandas. Helst ska jag göra det flera gånger per timme, varje gång jag byter aktivitet. Det är min "läxa" under sommaren, att lära mig andas på rätt sätt, lugnt och tryggt, djupt ner i magen, in genom näsan, kort paus, och ut genom munnen. Med sänkta axlar. Det kommer att krävas en hel del övning är jag rädd. Är van att göra det mesta med högsta möjliga fart, så även andningen. Sjukgymnasten rådde mig också att inte låta sjukdomen hindra mig. "Lyssna till kroppen men försök lägga sjukdomen åt sidan. Gå vidare." Och det kändes väldigt positivt, kanske precis vad jag behövde höra just nu. Så igår satte jag igång. Bestämde mig för att även jag både vill och kan pyssla i vår trädgård. Hjälpte Manne att plantera växterna som vi köpt och gav mig också i kast med ogräset. Njöt av att sätta fingrarna i jorden, känna doften av den varma myllan. Njöt också av alla spännande småkryp som jag hittade på tomten och visade Tim den grönskimrande skalbaggen och alla de olika myrsorterna som bor på vår tomt. Försökte också tillsammans med Tim att räkna både tusenfotingens alla fötter liksom prickarna på nyckelpigans vingar ;-). Njutningen blev dock kort. Barrväxterna gav mig en allergisk reaktion på underarmarna, högerarmen svullnade något och idag var min värk så stor att jag låg till sängs hela förmiddagen... ;-(. Det finns trädgårdar som heter just "Läkande trädgård" (t ex Alnarp i Skåne). De tar emot patienter med bl a utmattningsdepression med mycket gott resultat. Detta har jag förstås bara läst mig till men tilltalas av tanken att naturen och den egna trädgården skulle ha läkande effekt. Rehabiliteringen i en läkande trädgård är uppdelad i tre steg. Första steget när man kommer dit är att "bara vara" i naturen. (Jag är här och nu, jag ligger och tittar på himlen och gör ingenting alls.) Andra steget är förenat med lite praktiskt arbete i trädgården för att lära känna sina egna gränser. (Jag rensar ogräs och planterar växter. Vad orkar jag? Vad mår jag bra av?) Tredje och sista steget innebär en kravlös målbaserad aktivitet, en dröm och ett skapande. (Jag vill bära en midsommarkrans på mitt huvud. Jag ska plocka blommor, hämta verktyg och material och sedan sätta mig ned och binda kransen.) Kanske hade jag för bråttom (igen) när jag satte igång i trädgården? Kanske skulle jag ha stannat kvar lite längre vid steg ett, att bara vara? Tim fascineras av ordet tålamod och frågar mig ganska ofta om jag vet vad det betyder. Nej brukar jag svara så att han får uppleva glädjen över att berätta det för mig. "Jo, förstår du mamma. Tålamod betyder vänta. Och ibland måste man vänta." Min kropp signalerade ganska tydligt att jag måste vänta. Vänta med att rensa ogräs och plantera. Och ägna mig ytterligare en stund till åt att bara vara. Se hur trädtopparna rör sig i vinden, hur myran kilar fram och tillbaka kring det spillda pärlsockret från kanelbullarna och hur Tim njuter av nyckelpigan som kryper i handflatan, upp längs med armen för att, när den nått axeln, flyga vidare till nya äventyr. Kanske är det så att jag ska sitta där, mitt i ogräset och blåbärsplantorna, tillsammans med Tim och bara vara ett tag till? Med lite tålamod från min sida kanske vår framväxande trädgård kan bli läkande för mig och min värkande kropp? God natt alla! Skrivet 2008-07-22 10:45:38 KOMMENTARER (4) KOMMENTERA Vart tog mitt "vanliga" liv vägen? 9 juli 2008"Helena, varför berättar du inte sanningen när..." Och innan Manne hann avsluta meningen avbröt jag honom med "Vadå, anklagar du mig för att ljuga!" Det hade kunnat urarta till ett riktigt praktgräl. Men efter att ha stålsatt mig och jag faktiskt lyckades lyssna till vad Manne hade att säga så var jag tvungen att hålla med. (Nästan) varje gång någon frågar hur jag mår så ljuger jag. Mitt standardsvar är "Det är bara bra, tack". Fast det är inte alls bara bra. Det är faktiskt stundtals ganska så eländigt. Och det klart att om det är någon som har insikt om hur jag faktiskt mår så är det Manne som lever tätt inpå mig 24 timmar om dygnet. Skrev en blogg häromdagen. Fast efter att ha läst igenom den valde jag att inte publicera den. För jag hade skrivit allting förut. Om värken i kroppen, om tröttheten, ångesten, oron och tankarna. Jag är så trött på detta cancer-liv, ett liv där allting på ett eller annat sätt handlar om sjukdomen, om cancern. Det känns så otroligt motsägelsefullt att fortfarande må dåligt, både fysiskt och psykiskt, pga någonting som faktiskt opererades bort för snart ett år sedan! Men så finns alla dessa om och men och kanske. Kanske har cancern spritt sig vidare i lymfsystem och blodomlopp... och kanske har inte medicineringen, cellgiftsbehandlingen, hjälpt till hundra procent... kanske finns det fortfarande cancerceller kvar på drift i kroppen... och kanske slår sig dessa cancerceller ned någonstans och bildar metastaser... och hur många födelsedagar får jag egentligen fira tillsammans med min familj och mina vänner...? Och när kan jag räkna med att jag kan ta tillbaka kontrollen över mitt liv? När får jag återigen tillbaka mitt "vanliga" liv? En kvinna från Försäkringskassan ringde till mig idag. Och jag tror att samtalet med Manne igår gjorde nytta för jag hörde mig själv berätta för henne att jag inte alls mår bra. Jag berättade om värken, om ångesten och om kommande fredags skelettröntgen. Jag berättade också om hur gärna jag faktiskt skulle vilja komma tillbaka till arbetet snart även om jag inser att det kanske är en bit kvar innan jag blir som "vanligt" igen. (Häromdagen gick jag hemifrån och låste ytterdörren mycket noggrannt efter mig men lämnade alla fönster på bottenvåningen öppna... som tur är har vi uppmärksamma grannar som tog extranyckeln och gick in och stängde och låste ordentligt). Samtalet med Försäkringskassan fick mig förstås att tänka på den senaste tidens uppmärksammade ärende där en kvinna med bröstcancer nekats fortsatt sjukpenning. Jag är glad att beslutet ändrades men undrar vad som hänt om inte media uppmärksammat fallet? Hur hade det då gått för denna stackars kvinna och för alla andra i liknande situation? Jag är övertygad om att de allra flesta har ett starkt behov av att komma tillbaka till arbetslivet och få tillbaka sitt "vanliga" liv så snart som möjligt efter en omskakande erfarenhet som en cancersjukdom är. Men jag är också övertygad om att det aldrig kan vara rätt att forcera återgången till arbetslivet och utsätta en människa för ondödig psykisk och fysisk stress. Själv försöker jag skynda på rehabiliteringen och återgången till arbetet och mitt "vanliga" liv bl a genom att vara ute mycket i naturen. Gärna tillsammans med Tim som just nu är solstrålen i mitt liv, en mycket känslig och intuitiv liten människa som är fylld av kärlek och omtanke. Hans kramar, pussar och "Mamma, jag tycker om dig, jag tycker att du är bäst" lindrar både ångest och värk. Finner dessutom en tillfredsställelse i att uppleva allting genom honom, som igår då vi var ute i skogen bakom vårt hus och plockade blåbär. Fascinerande att uppleva hur otroligt spännande skalbaggar, sniglar och spindlar är när man är 3 1/2 år och hur otroligt gott blåbär är, inte minst när mamma trär upp blåbären på ett grässtrå eller plockar en hel burk full så att man kan äta blåbär och mjölk till frukost... När vi väl kom hem flera timmar senare var vi båda väldigt lyckliga och hade blåbärsfläckar både lite här och där ;-). Jag har hört många cancerpatienter säga "Jag önskar att ingen behövde gå igenom något så jobbigt som cancer. Men nu, när jag väl drabbats och det värsta är över, önskar jag det inte ogjort. Jag har lärt mig så mycket under den här resan." Kanske kommer jag också att säga så en dag när jag lyckats lägga allt detta bakom mig och återigen känner att jag har kontrollen över mitt eget liv. Men just nu, trots alla härliga stunder tillsammans med familjen och barnen, så längtar jag mest av allt efter att jag en dag ska vakna upp och inse att det senaste året bara varit en mardröm. Och trots att jag förstår hur galet det låter så längtar jag tillbaka till en tid då blåbärsfläckar på barnens kläder fortfarande kändes så viktigt att det kunde få mig att bli arg ;-). God natt alla! P.S. Bli inte förvånad om du får ett mycket ärligt svar nästa gång du frågar mig hur jag mår. Hur kommer det sig egentligen att vi i vårt svenska samhälle har för vana att svara "Bara bra, tack" fast vi kanske inte alls mår särskilt bra? Skrivet 2008-07-09 23:03:09 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA |