|
Bortom det du ser 29 juni 2008Vad tror du finns bortom det du ser? Eller kanske är du en av dem som inte tror att det finns något mer än det mest uppenbara, det som vi kan se med blotta ögat? En dramatisk och rogivande plats som Frankrikes riviera öppnar upp för många funderingar, kring livet och vad livet egentligen består av. Det mest uppenbara såklart, mat, sömn och ni vet vad... ;-) Men kanske finns det också något som inte är direkt greppbart men ändå uppenbart om man bara vågar se det, vågar uppleva det? Tjejerna satt sent igårkväll i solstolarna på terrassen och betraktade stjärnorna. Malin funderade kring vad som finns bortom det vi ser, bortom himlen, bortom stjärnorna. Vad händer sedan, när tar rymden vid och när tar den slut, och vad händer sedan, vad finns det mer... Ellen tyckte att Malin tänkte "konstiga" tankar, lite skrämmande... "Malin, tänk på något annat, prata om något annat. Det är läskigt. Tänk på vad du önskar dig till julklapp istället!" ;-) Och kanske är det så för de flesta av oss, att det som inte är direkt uppenbart, det som är nytt och främmande, också är skrämmande. För vad finns egentligen bortom det vi ser? Hur ser din tro ut? Finns det någonting mer än vad vi kan se med blotta ögat? Jag själv är inte religiös. Tycker inte om att klassificera min tro efter ett färdigt koncept och tror heller inte att Gud bryr sig särkskilt mycket om alla religiösa detaljer. Däremot så är jag troende, jag tror på Gud. Och jag tror på änglar. Kanske låter det som hokus-pokus i dina öron men på något annat sätt kan jag inte förklara det, det måste vara änglavakt. För tänk så ofta det är riktigt, riktigt nära utan att det händer något. Hur många gånger om dagen är Linus riktigt, riktigt nära att slå sig, trilla på det hårda marmogolvet, slå huvudet i glasbordet, klämma fingararna i lådan som han öppnat i köket... och då tänker jag att han måste ha änglavakt. Att det finns någon där som skyddar honom när jag själv inte räcker till, som sträcker ut en hand och hindrar honom strax innan har slår sig riktigt, riktigt illa. Och igår höll det på att gå riktigt, riktigt illa för lilla Linus. Vi var i lägenheten och Linus kröp omkring och busade som vanligt. Och vi är ju ganska många som ständigt ser efter honom (en pappa och en mamma och två lill-mammor och en överbeskyddande storebrorsa ;-) men ibland brister det ändå och vi tror alla att någon annan har huvudansvaret för honom. Igår var det plötsligt väldigt tyst ifrån Linus en lång stund och vi började känna oss oroliga (det är betydligt bättre när barnen hörs ordentligt, det är först när det är riktigt tyst som man kan vara nästan säker på att det är bus på gång). När vi hittade Linus satt han på badrumsgolvet och hade förvandlat hela det vita badrummet till någonting ljusblått, kletigt... på något sätt hade han lyckats skruva av korken till flaskan med "wc-anka"... mitt hjärta stannade nästan, hur illa var det egentligen, och var ligger närmaste sjukhus, eller måste vi ringa ambulansen, hjälp! Men han måste ha haft änglavakt! För trots att både väggar och golv liksom han själv från topp till tå var alldeles ljusblå så hade han inte smakat på någonting och han hade heller inte fått in någonting i ögonen. En ordentlig rengöring av både Linus och badrum och sedan var det återigen frid och fröjd även om vi lärt oss vår läxa. Hädanefter är vi mer noggranna med att lämna över huvudansvaret för barnen och vi förstår också att det krävs en helt annan typ av passning när det gäller Linus. När jag gick och la mig skickade jag en mycket tacksam bön till Linus skyddsängel och tänkte att det måste vara betydligt mer ansträngande att vara skyddsängel över en sådån liten orädd och busig kille jämfört med att vara skyddsängel för till exempel Tim som är mycket försiktig med allt han tar sig för. Kanske är det så att de mer livliga barnen till och med har två stycken skyddsänglar som avlöser varandra? Men dessvärre så sker det ju ändå olyckor... små och ofarliga såsom skrubbsår och bulor men också mer allvarliga olyckor och händelser där utgången inte är den vi tänkt oss, när barnen rycks ifrån oss alldeles för tidigt och där ingen tro i världen kan dämpa sorgen. För vad spelar det för roll om det finns en Gud och aldrig så många skyddänglar när det bästa som finns i livet, barnet, inte längre finns hos oss? För en tid sedan förlorade en vän till mig ett av sina barn, en son i tjugoårsåldern. Jag kan bara föreställa mig vilken enorm sorg och saknad det måste innebära. Jag tror att det är bland det allra värsta man kan gå igenom i livet, när ett barn går bort. Förunderligt att det ens är möjligt att gå vidare efter en sådan tragisk förlust. Att resten av livet leva med saknaden och längtan... och alla minnen... och den förlamande sorgen... Visst har du hört det förut, att barnen bara är oss till låns? Men ingen av oss tänker ens tanken att ett av våra barn ska gå bort före oss själva liksom ingen av oss tänker tankar som "det kan faktiskt också hända mig...". Och jag tror att det är en förutsättning för att våga leva livet fullt ut, att hålla insikten om vår dödlighet på behörigt avstånd. När vi sedan drabbas av någonting svårt och traumatiskt, vi själva eller någon i vår närhet, så tar det lång tid innan vi återigen vågar lita på livet. Och när vi är igenom den allra svåraste tiden har kanske också vår tro i grunden förändrats? Kanske tror vi då inte längre på en Gud och en värld fylld av skyddsänglar? Eller så är det tron på att det faktiskt finns någonting mer än det vi ser med blotta ögat som bär oss igenom den allra svåraste tiden? Hur ser din tro ut? Tror du att det finns någonting bortom det du ser? God natt alla! Skrivet 2008-06-30 10:02:04 KOMMENTARER (5) KOMMENTERA Roligt! 24 juni 2008Inatt hade jag en otäck dröm. Jag drömde om vargen. Och i drömmen visste jag att vargen skulle komma, förr eller senare. Denna visshet oroade och skrämde hela familjen. På natten stod vi och spanade ut genom husets fönster, rädda och ängsliga, i väntan på vargen. Kanske skulle vargen komma inatt, kanske imorgon natt...? Plötsligt såg Tim någonting som prasslade till i buskarna men inte ens när det ofarliga skogsdjuret skuttade ut i lyktans sken försvann vår rädsla. För risken att vargen skulle komma just inatt fanns ändå fortfarande kvar. Ingen av oss vågade somna. Så där stod vi, ängsliga och oroliga, och spanade ut i mörkret efter någonting som kanske aldrig skulle dyka upp. Kanske har rädslan tagit sig en ny skepnad i drömmarnas värld pga att jag just nu är omgiven av ett glädjefyllt och rogivande vatten. Inget stormande hav utan solglittande vågor som inbjuder till plask och lek med barnen. Befinner mig i ett av jordens paradis med hänförande natur. Bilen som vi hyrt tar oss med en efterlängtad frihetskänsla ut på äventyr i ett främmande och dramatiskt landskap. De höga bergen, de djupa dalarna, vattnet som skiftar i turkost... och jag blir hänförd. Känner mig priviligierad, som en mycket lyckligt lottad människa som fått möjlighet att resa och skapa nya minnen tillsammans med min familj. Ett ord som jag föralltid kommer att minnas i samband med vår resa till Frankrike är "Roligt!". För i allt nytt som vi upplever är det någon av barnen som uttrycker just detta... "Roligt!". Att kasta en slant i nätkorgen då vi ska betala vägavgift är "Roligt!"... Att räkna hur många tunnlar vi kör igenom på väg till nästa utflyktsmål är "Roligt!"... Att gå i förväg hem och ta hissen upp till lägenheten själva är "Roligt!"... Att äta vattenmelon på balkongen är "Roligt!"... Att locka Linus att klappa händerna är "Roligt!"... Själv tycker jag att det är allra roligast att se barnen tillsammans och förundras över magin i syskonskapet. Att alltid ha en syster eller en bror som finns där, ställer upp och hjälper till då man som bäst behöver det. Man kan se syskonmagin i det vardagliga, Malin som matar Linus med nykokt pasta, Ellen som hjälper Tim att tvätta händer och mun efter chokladglassen eller Tim som lockar med sig de stora tjejerna till lekplatsen där de alla tre tillsammans finner glädje i att åka rutschkana och gunga. Vilken glädje att ha syskon! Tankarna går till min egen barndom där jag som ensamt barn ägnade väldigt mycket tid åt att läsa böcker och rita. Då kände jag mig inte ensam, tyckte att min tillvaro var helt okej, hade inget annat att jämföra med. Men idag kan jag känna saknaden efter syskon. När jag ser vad syskonskap kan betyda och vilken trygghet och glädje ett syskon kan vara. Jag hoppas att mina fyra barn alltid kommer att känna tryggheten hos varandra, att de alltid ska finnas där för varandra, både i lust och i nöd. Och jag hoppas också att denna resa ska ge dem många gemensamma minnen fyllda med glädje och kärlek. Jag hoppas och tror att de också kommer att minnas ordet "Roligt!" liksom sången som blivit något av ett ledmotiv här i Frankrike, en sång som Tim lärt sig på dagis... "Solen är varm, solen är toppen. Solen är skön, målar brun hela kroppen. Solen som gör att det blir morgon var dag. Solen på "Giggen" är bäst tycker jag". (Giggen är namnet på Tims dagis). Detta storslagna landskapet, min trygga man vid sidan om mig i bilen och de lyckliga sjungande barnen i baksätet blir för mycket, känslorna tar överhanden och lyckan förvandlas till melankoli. För trots semester, miljöombyte och massor av nya roliga upplevelser så finns rädslan där, rädslan över att "vargen" en dag ska komma, att smärtan i kroppen ändå visar sig vara ytterligare cancertumörer. Och det hjälper inte att det finns logiska förklaringar till min smärta, själv är jag ändå övertygad om att jag har både skelettcancer och lungcancer och säkert någon cancersort till... Som tur är så kan jag tillsammans med Manne ändå skratta åt min hypokondriska reaktion. Vi har utvecklat en slags galghumor där vi kan skämta åt min rädsla och ångest. Jag berättar om mina känslor, var jag har cancer just idag. Kanske gråter jag en skvätt också. Och Manne lyssnar och tar mig på allvar, en liten stund, för att sedan avbryta men någon skojfrisk kommentar som jag oftast lyckas klamra mig fast vid och så är ångestattacken över för den gången. Och mot rädsla och ångest hjälper det att ha roligt. Att finna glädje i det lilla och höra barnen i kör utropa ordet "Roligt!". Att stänka vatten på Manne är "Roligt!"... Att se mamma försöka dyka och göra magplask är "Roligt!"... Att se Linus dansa till musiken är "Roligt!"... Att sparka av sig skorna och gå barfota i gräset är "Roligt!"... Att njuta av den varma solen vid poolkanten är "Roligt!"... ..."Solen är varm, solen är toppen. Solen är skön, målar brun hela kroppen. Solen som gör att det blir morgon var dag. Solen i Frankrike är bäst tycker jag"... God natt alla! Skrivet 2008-06-25 10:28:26 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA Minnen kan ingen ta ifrån dig 17 juni 2008Mitt i natten, alla sover och väskorna är packade. Det tog lite tid att få allt klart men imorgon bär det iväg igen. För första gången någonsin ska vi resa iväg på sol- och badsemester med hela familjen. Vi har tidigare inte prioriterat att resa särskilt mycket tillsammans. Men nu känns det helt plötsligt viktigt att prioritera gemensamma minnen så mycket vi kan. Och när pappa och hans fru Irene frågade om vi ville låna lägenheten i Frankrike var vi förstås inte sena att tacka ja ;-) (tack!). Packningen var jobbig. Hjärnan klarar fortfarande bara av en sak i taget och jag blev tvungen att säga till barnen att vara tysta väldigt många gånger idag. Kan ni förstå hur mycket fyra barn kan låta tillsammans? Och idag klarade min hjärna inte alls av några som helst störande ljud mitt i packandet. Och kanske är det faktiskt först nu som både jag och resten av familjen förstår att jag varit väldigt sjuk och att jag fortfarande är påverkad av alla gifter som pumpats in i kroppen. Jag kan märka att det tär på familjen detta att jag inte längre är mig själv. Jag är inte längre den starka, glada, kvittrande mamman som klarar det mesta och lite till. Måste vila, sätta mig ned, gå undan någonstans där det helst är både mörkt och tyst, kanske gråta en skvätt. Och jag klarar absolut inte av några som helst störande moment när jag är mitt uppe i någonting. Har försökt förklara för familjen hur jag mår och vad jag förmår men vet inte riktigt hur mycket de kan förstå. För om det är svårt för mig själv att förstå och acceptera att jag inte längre är mig själv hur svårt måste det då inte vara för dem? Men nu är det i alla fall klart och jag känner hur stressen släpper i kroppen. Alla väskorna är packade, bara tandborstarna kvar. Och här sitter jag nu, ensam mitt i natten, med mina drömmar om två veckors härliga äventyr på främmande mark. Även om de senaste dagarna har mest bestått av planering och packning och det har varit stressande och jobbigt för hela familjen så är jag övertygad om att det är värt det. För är det någonting som är värt att prioritera så är det gemensamma minnen, minnen som ingen någonsin kan ta ifrån dig. God natt alla! Skrivet 2008-06-18 02:07:01 KOMMENTARER (7) KOMMENTERA En klick grädde 14 juni 2008De senaste dagarna har kantats av många tårar för min del. Dels känns det fortfarande tungt och ångestfyllt en stund varje dag. När de stora barnen är i skolan och på dagis och Linus sover middag passar jag på, jag rullar ihop mig i sängen, i fosterställning, och gråter förtvivlat. Då låter jag ångesten få regera en stund för att sedan orka gå vidare några timmar till. Efteråt känns det bättre, ångesten lättar på taget lite och jag får återigen lättare att andas och att leva. Manne låter mig gråta ut, stoppar om mig, kramar mig, stänger dörren och går undan. När jag gråtit färdigt möts vi, oftast i köket, pratar en stund över en kopp the och sedan vaknar Linus och vardagslivet är i full gång igen. Emellanåt kommer det också en annan slags gråt. Då gråter jag över smärtan som sitter i kroppen och känslan att jag inte orkar mer. Ringde till onkologmottagningen igår och grät. Smärtan är vissa stunder fullkomligt outhärdlig. Värktabletterna hjälper bara måttligt. Dels sitter det en pirrande, stickande värk precis under huden, främst i handflator och fotsulor. Utan värktabletter växer ångesten inom mig i takt med att smärtan ökar, värst är det på morgonar och kvällar. Mitt på dagen känns det som om alla dagens aktiviteter till viss del hjälper mot värken, och mot ångesten. Sedan finns det också en värk som främst sitter i lederna, i knän, höfter, axlar och armbågar. Mot denna värk hjälper inte värktabletterna och stundvis gör det så ont att jag har svårt att fungera i vardagen, svårt att somna men kan även vakna mitt i natten av att kroppen värker. Senaste veckan har jag valt att mestadels stanna hemma, orkar inte gå, orkar inte följa med barnen och Manne på aktiviteter och utflykter. Ligger och vilar mycket, men oftast utan att somna. Smärtan och alla tankarna är i vägen. Och då, när det är som värst, känns det som om jag aldrig mer kommer att kunna fungera normalt, ibland känns det t o m som om jag aldrig mer kommer att komma ur sängen. Berättade i telefon för onkologen om smärtan. Och om den nya lilla knölen som dykt upp på höger långfinger. Det känns som en liten knut på en sena men som bröstcancerpatient har jag ingen som helst lust att få några knölar över huvud taget. Och läkaren lyssnade. Och med lång erfarenhet av cancerpatienter kändes det som om han förstod min smärta, rädsla och ångest. Han föreslog en skelettröntgen. Inte för att han trodde att smärtan hade någonting alls med cancern att göra, möjligen biverkningar från cellgiftsbehandlingen, men för säkerhetsskull. Och efteråt, när röntgenbilderna visar att det inte är något fel, skulle han remittera mig till smärtkliniken. Så att jag får hjälp mot smärtan. Så att jag återigen kan fungera i vardagen. Men de senaste dagarna har jag, förutom att jag gråtit en del, också skrattat väldigt mycket. För även om jag inte alltid orkat delta aktivt så njuter jag av Manne och barnens alla upptåg. Mitt i smärtan och ångesten har cancersjukdomen gett mig ökad förmåga att njuta. Jag njuter av att sitta lite trött och orkeslös sitta i soffan men en filt om benen och reflektera över barnen som leker tillsammans... kivas, busar och skrattar tillsammans. Hur de fyra tillsammans, trots stor ålderskillnad, har oerhört stor glädje av varandra. Och jag njuter av att uppleva den kärlek som de känner till varandra. Som Tim uttryckte sig ikväll då vi gästade vänner till oss "Vet du Eva, den här killen..., och så pekade han på sin lillebror Linus, ...tycker jättemycket om mig... och det känns mysigt!" Och i denna glädje över att ha min stora härliga familj runt omkring mig funderar jag över min egen ångest. Varför är den så stark? Varför kan jag inte släppa tankarna kring återfallet? Varför kan jag inte njuta av att behandlingarna är över? Varför ältar jag min sjukdom och det som har hänt mig den senaste tiden om och om igen? Manne ser mig, han ser mitt grubblande och kommer till undsättning med ett nytt upptåg. En bilutflykt som slutar med att vi kör vilse och hamnar på Täby golfklubb där vi blir mycket väl emottagna och äter fantastiskt god lunch. En småkall sommarkväll med vänner där vi sitter invirade i filtar, med levande ljus på bordet, och mumsar på grillad haloumi, pitabröd och färsk mynta och ett glas Rioja. Eller vad sägs om en bananasplit à la 70-tal till efterrätt där mumsandet slutar med att Manne sprutar grädde (från en "sparyflaska" som man först måste skaka ordentligt) rakt in i barnens vidöppna munnar? Kan ni se barnens lysande och tindrande ögon framför er ;-) ? Ibland kan lycka och njutning vara så enkelt som en klick grädde... ;-) God natt alla! Skrivet 2008-06-15 00:57:28 KOMMENTARER (6) KOMMENTERA Livets magi 8 juni 2007Minns du magin från din barndom? Hur du förvandlade ingenting till en skatt? Eller hur du oförtrutet reste dig upp igen efter varje fall i din strävan att lära dig att gå? Eller tron på Tomten? Denna fantastiska man som kom en gång om året med paket till alla barn som varit snälla och ätit upp sin spenat... Då minns du kanske också sorgen och smärtan då magin försvann? När den rödklädda farbrodern visade sig vara pappan till grannbarnen... När du förlorade din iver och energi och gav upp försöket att lära dig åka skateboard redan efter några dagar... Och när guldskatten från fjolårets sommarsemester bara visade sig vara några trasiga snäckskal i en ask... Kanske längtar du idag stundvis tillbaka till magin från barndomen, till illusionen om att livet är enkelt och allt är möjligt att genomföra? Det finns dock en illusion som de allra flesta med en dåres envishet klamrar sig fast vid och det är illusionen om sin egen odödlighet. Visst vet vi rent logiskt att vi ska dö, så småningom, men när det verkligen kommer till kritan så tror jag att de flesta av oss ändå tänker att "Det kan inte hända mig. Inte nu. Inte än." Och denna illusion fungerar som vårt skydd, utan den är det svårare och mer sårbart att leva. Skulle vi verkligen våga flyga jumbojet till andra sidan jordklotet, hoppa bungyjump med huvudet hängandes bara några meter från den hårda vattenytan eller paddla nedför den forsande älven om vi inte levde i illusionen att vi faktiskt är odödliga? Men jag känner sorgen och smärtan. För mig är illusionen brusten. Jag vet, både logiskt och även rent kroppsligt, att jag inte är odödlig. Illusionen om min egen odödlighet är för mig föralltid förlorad. Kanske är detta en av orsakerna till den värk och smärta som jag känner i kroppen, kanske har sorgen och smärtan tagit sig rent kroppsliga uttryck? Och kanske är det först när jag lärt mig leva med denna insikten som värken också försvinner. När fördelarna med denna brustna illusion överväger nackdelarna.För det finns faktiskt fördelar också och inte bara sorg och smärta. Helt plötsligt framstår det med all tydlighet för mig hur värdefullt livet är, varje dag, varje sekund. Jag förstår också att jag bara kan äga nuet och därför är njutningen desto större och brådskan desto mindre. Färgerna är klarare, dofterna starkare och det finns ro att bara sitta, att bara betrakta och lyssna. Lyssna till fåglarnas kvitter och lövens prassel och se solstrålarna som letar sig genom trädens grenar ner till den lilla myran som ivrigt skyndar sig fram till den kletiga glassen som barnen spillt. Kanske försvinner sorgen och smärtan över den brustna illusionen när jag till fullo kan ersätta den med magin över livet, magin över att jag faktiskt fortfarande lever (och med största sannolikhet också kommer att göra det i många år framöver)? Fram till dess hjälps vi åt Manne och jag för att hitta magiska ögonblick i vår vardag. Och visst var det magiskt denna dagen för ett år sedan då vår lilla Linus kom till världen ;-). Alla födelsedagar borde vara magiska och kanske att vi idag lyckades fira Linus ettårsdag med "riktig" magi? Det varma solskenet lockade oss att i förmiddags göra en utflykt tillsammans med alla barnen samt goda vänner till "Stora skuggan" där vi fikade, sparkade boll och tittade på djuren. Och om man bara är tillräckligt uppmärksam så märker man att denna plats faktiskt är magisk. Intill gräsplanen finns det ett stort träd som med åren spruckit och blivit ihåligt. Döm om barnens förtjusning när de idag, alla tillsammans, klev in i trädet för att upptäcka att det "växte" sockerdricka... ögonblicket var magiskt ;-). De stora barnen har kanske listat ut hur sockerdrickan egentligen hamnade där uppe i trädet men njutningen och förtjusningen var så stor att jag tror att de ändå väljer att stanna kvar i illusionens värld, där det omöjliga är möjligt och där det faktiskt växer sockerdricka i trädet precis som det gör i Pippi Långstrumps trädgård. Jag tror att Linus njöt mer av de andra barnens förtjusning än den faktiska smaken av sockerdricka där han satt i vagnen ;-). Länge har Linus försökt sig på att ta ett steg eller två. Men tvekat... och trillat. Eller mycket ivrigt skyndat på... och trillat. Men idag hände det något (magiskt?). Visst trillar han fortfarande ofta. Men idag har han ändå varje gång han trillat valt att igen försöka resa sig upp och ta ytterligare några steg, och så ytterligare några för att så småningom faktiskt, mycket stolt och med ett stort leende på läpparna, till slut komma fram till målet (vilket oftast är leksaken som Tim just håller på att leka med ;-). Förmågan att, gång på gång, resa sig upp efter fallet är magiskt. Och kanske är det detta jag ska fokusera på framöver och ersätta sorgen över den brustna illusionen med glädjen över förmågan att åter komma på fötter. Kan min ettåriga Linus, efter många blåmärken, bulor och näsblod, gång på gång resa sig upp varje gång han faller för att till slut nå målet att kunna gå och springa (minst) lika fort som storebror så ska väl jag också återigen kunna erövra förmågan att känna tillit till livets magi. God natt alla! Skrivet 2008-06-09 01:12:52 KOMMENTARER (7) KOMMENTERA Planlöst planerande 7 juni 2008Tanken på sjukdomen cancer är skrämmande. Ordet och sjukdomen väcker rädsla. Men bröstcancer har med åren fått en allt bättre prognos, fler och fler klarar sig med en operation, några behandlingar och sedan är det över. Och det är så det borde vara för alla anser jag. Men ändå så blir livet aldrig mer detsamma. Det innebär inte att det behöver bli sämre än tidigare, men annorlunda. Och när man tänker på alla de resurser som finns runt omkring mig och andra som drabbas av cancer förstår man att det är en sjukdom som ändå är lite värre än en förkylning. Ringde till cancerfondens stödlinje igår (igen). Min kropp värker och det känns som om det har blivit värre de senaste dagarna. Och jag vill gärna veta varför, vad är det egentligen som gör ont? Talade länge med en förstående och empatisk kvinna och nu vet jag lite mer. En vanlig biverkning för just cellgiftet Taxotere är värk i kroppen. Exakt vad det är som orsakar smärtan kunde sköterskan dock inte svara på (vilket jag tycker är konstigt, ska höra mig för hos onkologen också) men hon förklarade ändå att giftet även gått hårt åt de friska cellerna och att kroppen nu är i färd med att laga och reparera. Och så talade hon om överansträngning. Kanske är det så att allt vårt planlösa flanerande under de soliga och varma dagarna i Malmö fortfarande sitter kvar i min kropp som värk? Kan i alla fall konstatera att man faktiskt inte behöver åka särskilt långt för att uppleva någonting spännande och annorlunda. Även Malmö bjöd på nya spännande upplevelser för hela familjen. Vi stoppade ner småkillarna i vagnen, laddade med vatten och kepsar för värmens skull, och så strosade vi omkring. Länge och planlöst. Utan mål och riktning. Och vi upptäckte ett Malmö som vi inte sett tidigare. Nya ljud, dofter och upplevelser… ljudet från gatumusikanterna, doften av värme och storstad, äventyret i att tre år gammal för första gången gå in ensam på Pressbyrån med en slant i handen för att lite senare komma ut med en kokt med bröd och två kronor tillbaka ;-). För det klart att genom barnens ögon blir det lite lättare att se allt det nya och spännande… polisen som haffar en snattare utanför butiken och söker igenom fickorna... ambulansen som kör förbi i högsta fart med både blinkande lampor och högtljudande sirener… och cykeln med ett flak framför styret där den lilla hunden nedstoppad i en korg njuter av fartvinden. Det känns som om vi hade riktig semester. Semester från cancern, semester från vardagen. Och kanske är semester så fantastiskt skönt och vilosamt därför att det är då vi tillåter oss att leva utan planer? Min vardag är vanligtvis full av planer (och listor för att komma ihåg allt som jag planerat ;-). Det känns tryggt att veta i förväg vad som ska hända och vad som ska göras. Kanske fungerar planerandet som ett fåfängt försök att skapa trygghet och struktur, ett försök att kontrollera skeendet, kontrollera framtiden? För insikten om att vi inte själva äger framtiden, att vi inte själva råder över vad som ska hända i framtiden är skrämmande. Planerandet fungerar då som ett ramverk, någonting att hålla fast vid. På måndag händer ditten, på torsdag datten och över helgen så ska vi detta och detta. Men så kommer frustrationen (och kanske stressen?) när vi upptäcker att det vi planerat inte håller, någonting i vardagen stjälper alla planer på ända och vi måste göra nya planer, tänka nya tankar om framtiden. Och i alla dessa planer för framtiden händer det (förstås) att vi går miste om möjligheterna i nuet. Planerna i sig hindrar oss att se möjligheterna och vi går miste om alla spontana infall. Men kanske borde det, precis som det inte finns några regler utan undantag, inte heller finnas planer utan utrymme för just spontanitet? Jag planerar förstås också fortfarande. Veckans shoppinglista, barnens aktiviteter och familjens framtida resmål mm, mm… Men det finns ändå en skillnad. Idag är de uppgjorda planerna inte längre styrande, de anger bara en riktning. Jag kan känna att jag före cancerbeskedet levde väldigt styrd av mina planer, det fanns väldigt lite utrymme för det spontana, för de där tokiga infallen som gör vardagen lite roligare. Det fanns tider och klockslag för alla måsten och det fanns en massa roliga idéer som inte riktigt passade in i mitt inrutade vardagsliv. Och det klart att det är mycket, mycket svårare att tillåta sig det spontana när vardagen är styrd av upplevelsen av att tiden inte räcker till för alla måsten. Men kanske ändå att man någon gång ibland behöver sätta sig ned och fundera över alla dessa måsten. Kanske finns det någonting som man skulle må bra av att välja bort? Och det är just detta som jag tror är hemligheten som skapar en mer spännande vardag, men det är givetvis också det svåra - att välja bort. För ibland handlar det inte bara om att välja bort de tråkiga och jobbiga aktiviteterna såsom fönstertvätt och mangling av lakan. Utan ibland måste man också ta mod till sig och välja bort någonting r0ligt, kanske tacka nej till en rolig fest eller en fritidsaktivitet för att skapa ro och utrymme i vardagen, skapa möjlighet att släppa in det spontana. Själv kommer jag nog alltid att skriva listor och försöka planera framtiden, det känns som om det är en signifikant del av mig som person. Men jag kommer fortsättningsvis också att försöka skapa utrymme för att släppa in det spontana äventyret när det dyker upp och att tillåta mig att njuta så fort tillfälle ges. Jag ska låta min vardag präglas av ”planlöst planerande”, ett planerande som ger tillförsikt om framtiden men också utrymme för nuet. God natt alla! Skrivet 2008-06-08 01:02:42 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA |