|
Livets tåg 30 maj 2008Visst låter det poetiskt, ”Livets tåg”? Kanske kan livet faktiskt liknas vid en tågresa? Du kliver ombord vid födelsen och färdas med tåget under din livstid. En tågfärd som du (förstås) förutsätter blir lång (kanske 100 år ;-) och trevlig, en färd fylld av hisnande äventyr. Några äventyr har du själv i detalj planerat, andra äventyr kommer plötsligt och överraskande. En del äventyr är angenäma, andra är skrämmande och ångestladdade. Ibland känns det som om det är du själv som kör tåget med full kontroll över färden. Vid andra tillfällen är du bara en passagerare, kanske undrar du t o m vart färden tar dig? Det kliver ombord andra människor på tåget, några stannar livet ut, andra kliver efter ett tag av tåget, kanske för att färdas med ett annat tåg i motsatt riktning? Lugna perioder i livet kanske kan jämföras med en färd i lugn och ro där tågrälsen löper rakt fram över vidsträckta vyer, en livskris är kanske en färd där tåget tar en omväg genom kuperad terräng? När din tågfärd så småningom är över fortsätter tåget utan dig. Under en tid är du ihågkommen och saknad av dina medpassagerare men färden fortsätter och nya äventyr gör att du så småningom faller i glömska och någon annan tar för en tid över lokförarrollen. Själv finner jag liknelsen med tåget trösterik, kanske för att jag mår bra då jag reser någonstans med tåg? Helt plötsligt blir färden inte bara en transport utan en händelse som berikar själva resan. Bästa tågresan i mitt liv gjorde jag för knappt ett år sedan. När Linus bara var fem veckor gammal gav vi oss av, hela familjen (alla sex! ;-) på en tågresa genom södra Sverige. Och jag kände mig så stolt och stark. Graviditeten liksom förlossningen hade gått bra och nu reste jag med min fantastiska familj (och en hel del bagage ;-) till släkt och vänner i Sverige. Linus i bärsele på magen, de tre stora barnen (Tim var inte ens tre år fyllda) bar var sin ryggsäck på ryggen och Manne kånkade med stora resväskor. Jag gissar att vi var en ganska lustig syn där vi sprang hand i hand på Göteborgs tågstation för att hinna med tåget till Malmö ;-). Hela familjen andades glädje och förväntan och själva resan förvandlades till en del av det stora äventyret. Ett knappt år senare är vi tillbaka i mammas och Ulfs lägenhet i Malmö. Spontant beslöt vi oss för att byta miljö, komma bort från trädgården där ogräset gror i den öppna jorden och tvättberget som bara växer. Från början var det meningen att vi skulle resa med tåg även denna gång men trots att jag njuter av lugnet på tåget insisterade jag på att vi denna gång skulle resa med bil. Hävdade med bestämdhet att det var bra att vi var flexibla och skyllde på busiga Linus. För hur skulle det egentligen gå att ta hand om honom i en lägenhet fylld med vitrinskåp och porslinsfigurer? Inser dock nu att Linus bara var ett svepskäl. Flexibiliteten var viktig för mig själv, för att snabbt kunna retirera hem igen om jag inte orkade. För det var nämligen här i Malmö som min cancerresa började i juli 2007. Linus var sex veckor och amningen gick smidigt, brösten började återta lite mer rimliga proportioner. Och då kände jag den, en liten knöl i höger bröst. Såklart trodde jag att det var mjölkstockning, kanske hade jag blivit kall under tågresan? Terapeuten säger att rehabiliteringen efter ett cancerbesked tar minst ett år. Ett år att minnas och bearbeta det överraskande och skrämmande äventyret. Och kanske är denna spontana resa till Malmö också ett sätt för mig att påbörja bearbetningen av mitt canceräventyr? För när jag nu sitter här i mammas vardagsrumssoffa minns jag tydligt hur jag förra sommaren gick här med lilla, lilla Linus i famnen och kände på den hårda knölen. Och jag minns hur oron så smått började kännas i kroppen då mjölkstockningen inte uppträdde som vanligt, ingen feber, ingen smärta, ingen rodnad… Kanske var det ändå inte mjölkstockningen? Och så förnekelsen, cancer är någonting som händer alla andra, inte mig… Just där, den där sommarveckan för knappt ett år sedan, gjorde mitt livståg definitivt en tvär sväng in på ett av mig icke planerat äventyr i mycket kuperad terräng. Ett äventyr som jag fortfarande inte vet riktigt hur det slutar. Min förhoppning är förstås att tågrälsen nu så sakteliga planar ut och raknar och att tåget hittar tillbaka till en färd i lugn och ro. Kanske kan min cancerresa nå sin slutdestination i Dubai? I samband med min 40-års dag har det nämligen gått ett kalenderår sedan sista cellgiftsbehandlingen och förhoppningsvis har jag då lyckats bearbeta allt som hänt mig det senaste året så att jag kan sätta punkt för min cancerresa och låta ”Livets tåg” föra mig in på nya äventyr, gärna både planerade och överraskande – dock gärna fyllda med kärlek och glädje ;-). Godnatt alla! Skrivet 2008-05-31 00:27:48 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA Vardagsäventyr 23 maj 2008På kvällen strax före läggdags brukar Tim och jag göra en ritsaga. Jag ritar samtidigt som vi gemensamt hittar på en saga. Sagan handlar alltid om en igelkott som upplever en massa vardagliga äventyr som Tim kan relatera till. Igår kväll handlade sagan om igelkotten som går på promenad med regnet smattrande på paraplyet. När solen bröt fram genom molnen vände han sitt paraply upp och ned och seglade iväg på havet till en exotisk ö där han träffade en ny vän, en apa som bjöd på bananer och ananas. Där tog sagan slut och vi dukade fram kvällsfika och som pricken över i:et fick Tim för första gången smaka på färsk ananas som Manne köpt hem tidigare på eftermiddagen. Ett litet vardagsäventyr i sig för en treåring att smaka på en ny frukt med ny smak och form ;-). (Ananas var dock bara ganska gott, banan är fortfarande favorit). Kanske blev det en saga om regn och hav därför att jag just nu drömmer oerhört mycket. Drömmar som nästan alltid handlar om stormiga hav och stora vågor där jag riskerar att drunkna i vattenmassorna. Ibland kan känslan från drömmen sitta kvar hela dagen. Upplever att mina tankar aldrig är stilla numera utan att jag ständigt går och funderar. Försöker vända mina negativa tankar till någonting positivt, försöker mentalt vända på riskbedömningssiffran, 60-70% får aldrig tillbaka cancern! Drömmar är ju ett sätt att bearbeta det som hänt under dagen, alla tankar, funderingar och känslor. Tänker att bilden med havet och de stora skrämmande vågorna är en symbol för min rädsla för återfall. Och kanske att jag på ett undermedvetet plan lyckats vända det negativa för i natt drömde jag att vi alla i familljen, mig själv inklusive, satte på oss flytvästar när vi hörde talas om stormen. När jag vaknade kände jag mig tröstad av drömmen och hoppfull inför framtiden ;-). För visst kan vi genom våra tankar påverka hur vi upplever saker och ting, ni vet "är glaset halvtomt eller halvfullt?". Häromdagen, när jag inför Manne gnällde över mitt korta hår och kallade det för en igelkottsfrisyr, så fick jag anledning att reflektera kring detta. För bara några dagar sedan tog jag mod till mig och vände mig till en frisörsalong inne i stan. Möttes av stor förståelse, emapti och generositet då jag berättade min bröstcancerhistoria och att det kändes jobbigt att klippa det redan väldigt korta håret. Samtidigt som jag kände att jag verkligen behövde hjälp med att förvandla den tjocka mattan på huvudet till en frisyr. När jag gick hem därifrån kände jag mig riktigt nöjd, det såg verkligen ut som en frisyr och någon som inte känner till att jag tappat håret i samband med cellgiftsbehandling kan kanske tro att det faktiskt är meningen att jag ska se ut så här ;-). Ändå gnällde jag bara några dagar senare. Och det klart att jag saknar mitt relativt långa hår, eller kanske snarare känslan av att inte längre själv ha kontrollen. Jag har inte själv tagit beslutet att klippa håret i en kort frisyr, känner inte riktigt igen mig själv i det korta spretiga håret. Men om jag bara kunde kliva ur de negativa känslorna och istället ta till mig alla komplimanger jag får kring frisyren kanske jag skulle må bättre? För kanske är det faktiskt så att jag egentligen passar bättre i kort hår och inte alls borde spara till axellångt hår igen? Sagan om den lilla igelkotten har dock ingenting alls med frisyren att göra som man kanske skulle kunna tro. Igelkottsfiguren hittade vi på efter ett alldeles äkta vardagsäventyr där vi träffade på en igelkott i vår egen trädgård. Om den söta igelkotten är kvar efter vinterns alla schaktningsmaskiner i trädgården återstår att se. Men kanske kan vi genom att skylla på några bortopererade lymfkörtlar tillåta oss att låta bli att kratta bort alla löv i höst och på så sätt locka hit igelkotten igen? Skrivet 2008-05-23 10:29:29 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Nätverk och vänskap 21 maj 2008Terapeuten säger att en livskris ofta återuppväcker känslor och tankar från tidigare livskriser, oavsett hur väl bearbetade de är. Man kan likna det med när man en solig och vacker sommardag sitter på bryggan och slänger en stor sten ned i vattnet. Då plaskar det till ordentligt, det bildas stora ringar på vattenytan och mycket av det som legat stilla på botten kommer upp till ytan. Kanske är det så, och kanske är det därför det idag känns lite extra deppigt. Det är Ellens 12-års dag. Födelsedagar brukar förstås vara spännande och glädjefulla, och jag är säker på att Ellen har det riktigt bra, men själv känner jag mig ledsen och lite ensam idag. När Ellen väl kommer hit igen imorgon efter en vecka hos sin pappa ska vi förstås också fira henne, med tårta, ballonger och serpentiner och ett och annat paket. Men det blir ändå inte riktigt samma sak när man inte är tillsammans på självaste födelsedagen. (När jag fyller 100 ska jag fira på precis rätt dag och alla är välkomna att fira dagen tillsammans med mig (hör bara av er några dagar innan så jag vet hur stor tårta jag ska baka ;-). Det finns (såklart) nackdelar med att ha separerade föräldrar och där tror jag att saknaden efter den andra föräldern är värst. Men jag kan se att det (faktiskt) också finns fördelar. Nätverket runt omkring barnen som blir mycket, mycket större är en sådan fördel. Tänk vilken tillgång att ha mamma och bonuspappa, pappa och bonusmamma, syskon och bonussyskon, mormor och bonusmormor, morfar och bonusmorfar, farmor och bonusfarmor, farfar och bonusfarfar osv, osv... Det ger en ökad trygghet med tillgång till fler vuxna men också en ökad förståelse för olikheter. För det klart att alla dessa människorna som finns runt omkring barnen gör saker och ting på sina egna vis och helt plötsligt finns det inget rätt och fel, bara olika sätt... Den senaste tidens erfarenhet har gett mig ökad förståelse för hur oerhört viktigt nätverket är. Var hade jag själv varit idag om jag inte haft mitt nätverk som kunnat stötta och hjälpa mig, hur hade jag mått om jag inte haft Manne vid min sida, om jag inte haft föräldrar som kunnat ställa upp, om jag inte haft vänner, kollegor och andra som funnits där för mig? Såklart vill ingen drabbas av cancer. Men nu när det är ett faktum och jag försöker bearbeta allt som jag varit igenom kan jag se att det också finns fördelar. Mitt befintliga nätverk har förändrats, gammal vänskap har i många fall fördjupats och blivit mer innerlig samtidigt som jag också har fått förmånen att lära känna nya underbara människor som jag med största sannolikhet inte skulle träffat annars. I timmar kan jag sitta tillsammans med en annan bröstcancersyster och prata om vad vi varit igenom, om våra tankar och funderingar och om våra rädslor. Och det är befriande, ångestdämpande, att ha någon att dela erfarenheten med. Någon som till 100% förstår, som varit igenom samma sak själv. Funderar på hur många bröstcancersystrar där ute som känner sig ensamma. Som inte har ett väl fungerande nätverk runt omkring sig och som kanske ännu inte hunnit stifta bekantskap med en annan bröstcancersyster. Hur mycket tuffare blir inte denna erfarenhet om man känner att man måste gå igenom den ensam? Jag skulle själv gärna ta initiativ till ett möte bröstcancersystrar emellan. Kanske till hösten när min energi förhoppningsvis är större och de kreativa idéerna faktiskt kommer lite längre än till en tankebubbla...? Tänk att sitta på en brygga en varm färgsprakande höstdag och tillsammans med nya vänner kasta stenar i vattnet, se hur vattenringarna sprider sig och prata om allt som kommer upp till ytan... Godnatt alla! Skrivet 2008-05-22 00:07:49 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA Riskprognos 30-40% 18 maj 2008Återfallsångesten kommer på besök en stund varje dag. Inte, som man kanske skulle kunna tro, sent på kvällen, inte heller mitt i natten, utan oftast på förmiddagen vid 10-11 tiden. Då kommer den stora rädslan över mig och de elaka tankarna tar över. Vad händer om cancern kommer tillbaka? Målande scener utspelar sig för mitt inre, scener då jag är sjuk och orkeslös men också scener där Manne och barnen försöker göra det bästa av vardagen utan mig. Sedan gråter jag en skvätt (nåja, lite mer än en skvätt brukar det förstås bli) och så blir jag kramad och tröstad av Manne, min stöttepelare här i livet. Efter en stund känns det lite bättre och jag kan fortsätta leva livet ytterligare några timmar. Ändå tills nästa dags förmiddag då samma procedur upprepar sig. Vad jag har förstått så är detta väldigt vanligt för cancerdrabbade. När behandlingarna och den mest intensiva fasen är över så tar bearbetningsfasen vid. Då ska allt man upplevt och varit med om bearbetas så att man hittar sin roll i den nya tillvaron. Lär sig leva med den nya Helena. Och det visar sig vara svårare än jag förväntat mig. Jag trodde nog att jag redan i februari skulle må väldigt bra och kunna njuta av våren de sista sjukskrivna månaderna. Men här sitter jag nu, sjukskrivningen har blivit förlängd och det känns som om jag mår sämre än någonsin. Tidigare kändes det så naturligt att skylla alla de fysiska krämporna (och även de psykiska) på cellgifterna men nu tycker jag själv att det borde vara över. Jag borde inte behöva värktabletter varje dag för att ta mig igenom dagens alla sysslor och utmaningar. Och jag borde vara glad över att jag klarat av den tuffa behandlingstiden, glad över att vara vid liv. Istället är jag mest bara rädd. Kanske t o m obefogat rädd. För de allra flesta som drabbas av bröstcancer får inget återfall, de dör av ålderdom efter ett liv fyllt av erfarenheter. Rädslan gjorde dock att jag till slut vågade. Vågade ställa den där frågan som jag funderat på ända sedan jag fick beskedet. Och jag vågade också lyssna på svaret. I fredags hade jag mitt första återbesök hos onkologen efter behandlingarna. Läkaren kände igenom kroppen, inga knölar upptäcktes (otroligt skönt!) och blodprov togs (blodvärde samt lever, njurar och hjärta). Och då, när besöket nästan var över, vågade jag äntligen fråga "Hur ser prognosen ut för just mig? Hur stor är risken att jag får återfall?". Någon individuell prognos kunde inte ställas men läkaren berättade ändå att gruppen med en cancer som klassificerats som "Stadie 3" har en återfallsrisk, räknat på 10 år, på 30-40%. Hur i hela världen ska jag förhålla mig till denna abstrakta siffra? 30-40% risk för återfall... Men jag är glad att jag vågade fråga. Det känns mycket bättre att veta än att oroligt spekulera. Nu vet jag vad jag har att slåss emot. Drygt var tredje får tillbaka cancern i någon form. Och kanske har min oro skingrats något i och med att jag nu fått svaret som oroat mig så länge? Säkert hjälpte också läkarens trygga ord då vi skildes åt: "Helena, glöm inte att majoriteten inte får något återfall. Försök njuta av våren och dina härliga barn. Men ge dig tid, detta är en fas som du måste ta dig igenom. Det kommer att bli bättre, men försök ha tålamod." Tålamod är inte det jag är allra bäst på här i livet. Men kanske är det en av mina lärdomar av den här erfarenheten? Att med tålamod luta mig tillbaka och låta saker och ting ha sin gilla gång. Låta bearbetningsfasen ta sin tid och se fram emot när livet återigen tar form och jag på ett bättre sätt kan relatera till siffran 30-40%. Kanske kan jag så småningom lägga rädslan åt sidan och till fullo njuta av livet igen (alla timmar på dygnet)? Vid ett flertal tillfällen har Manne ställt frågan "Helena, är du rädd för att dö?". Och nej, det är jag egentligen inte. Inte för att dö. Jag är otroligt nöjd med mitt liv, jag har gjort medvetna val som tagit mig dit jag har önskat. Idag önskar jag mig ingenting mer än vad jag redan fått av livet. Om jag fick leva om mitt liv skulle det se likadant ut. Och även om jag visste att jag bara hade några år kvar att leva skulle jag inte ändra någonting. (Möjligen skulle vi återigen anställa en Veronica ;-) (barnflickan som hjäpte oss under den intensiva behandlingsperioden i höstas). Så vad består då rädslan av, ångesten som kommer över mig? Jag tror att det främst är frustrationen över att riskera att lämna dem jag älskar i sorg och ensamhet, att jag ska vara orsak till deras smärta. Eftersom jag själv är så rädd för ensamheten kan jag inte tänka mig ett värre öde än att bli lämnad, oavsett om det är av en älskad partner, mor, dotter etc. Men siffran 30-40% är trots allt ännu bara en teroretisk hypotes. Än så länge utgår jag ifrån att jag faktiskt kommer att fira min 100 års dag ;-). Vid det här laget känns det som om den dagen redan är planerad in i minsta detalj ;-). En annan dag som också börjar ta form är min stundande 40-års dag i februari 2009. Flygresan för oss alla sex till Dubai är redan bokat och nu söker vi efter en lägenhet som passar våra behov. Några tips? Jovisst är det många månader kvar men läkaren som gav mig cancerbeskedet gav oss också ett råd som vi tagit fasta på sedan dess "Fyll dagarna med så mycket glädje som möjligt och se till att ni har roliga saker att se fram emot." Dubai är verkligen något att se fram emot samtidigt som det ger stor glädje att redan nu utforma resan så att vi alla sex känner oss riktigt nöjda när vi kommer hem igen. Godnatt alla! Skrivet 2008-05-18 22:47:48 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA Cancer är en sjukdom, inte en livsstil 8 maj 2008Intresserar du dig för vad du äter? I runda slängar äter och dricker vi 5 ton livsmedel under en livstid! Såklart att maten påverkar hur vi mår. Trots att jag visste mycket redan innan, har alltid varit intresserad av av kost och hälsa (även om det inte alltid synts på min kropp och mina val ;-(, så omvärderade jag många av mina uppfattningar efter mötet med dietisten häromdagen. "Kom igång" kursen hade bjudit in en dietist som berättade för oss om matens påverkan på vår hälsa ställd i relation till uppkomsten av cancer. Råden kändes väldigt bekanta, 5 portioner frukt och grönt om dagen, ät mycket fibrer, gärna grovt bröd till varje måltid, max 500 g rött kött per vecka, drick mycket vatten osv. Men trots att allt var bekant sedan tidigare fick det för mig en helt ny betydelse. Kan jag verkligen påverka min risk för återfall genom mina egna val av vad jag stoppar i mig? Någon mirakelkur fanns förstås inte. Ät nyttigt, varierat och rör på dig. Exakt vad det är som påverkar vet man inte men det är säkerställt att de val vi gör kring mat och dryck påverkar risken för cancer. Vissa kunskaper var dock nya (och spännande ;-), det är t ex nyttigare att vara LITE rund och aktiv än smal och inaktiv (glädjande nog ;-). Dietisten framhöll också vikten av att sätta guldkant på tillvaron (dock inte varje dag). Ett glas rött vin och en bit mörk choklad är fortfarande nyttigt - även för oss som behandlats för bröstcancer :-)! Min uppfattning är att cancer är en sjukdom, inte en livsstil även om ett cancerbesked i de allra flesta fall påverkar vår livsstil. I vår familj äter vi idag betydligt nyttigare än vad vi gjorde för bara ett år sedan. Mer frukt och grönt och mer fibrer. Och kanske kommer vi att äta ännu nyttigare nu när jag har omvärderat lite av min tidigare kunskap. På väg hem från dietisten stannade jag i alla fall i matbutiken för att handla, och denna gången blev det bara nyttigheter, broccoli, blomkål och apelsiner, magra mejeriprodukter och charkuterier, fiberrikt frukostbröd och många, många fler nyttigheter, massor med vitaminer, mineraler och antioxidanter ;-), allt för att hålla cancern (och återfallsångesten) borta. Fast jag måste erkänna att jag också tog fasta på det där dietisten sa om att sätta guldkant på tillvaron ;-). Både Manne och jag kände oss trötta och griniga igår ;-(. Vi uträttade lite ärenden på förmiddagen men hade sedan ingen lust alls att åka hem och koka broccoli och blomkål. Istället blev det ett besök på den lokala pizzerian där vi tröstade oss med iskall Coca Cola och vedugnsbakad, vitlöksdoftande pizza... ;-) Linus satt nöjd och belåten och smaskade på en bit bröd så vi passade på att förgylla dagen ytterligare och avslutade med en skummande cappuccino och en krämig tiramisu... ;-) Kanske skulle dietisten säga att vi satte lite väl mycket guldkant på tillvaron men jag kan lova att vi efteråt mådde mycket, mycket bättre. Inte minst i själen ;-). Själv försökte jag kompensera lunchens onyttigheter senare på kvällen då jag för första gången på säkert 5 år satte mig på motionscykeln! 40 minuter senare klev jag, väldigt varm och skönt trött i musklerna, ned från cykeln med dietistens råd i öronen - bättre LITE rund och aktiv än smal och inaktiv. Ikväll, när tjejerna kommer tillbaka till oss efter en vecka hos sin pappa, är det dock dags för nyttigheter igen. Det blir grillad ört- och vitlöksmarinerad kyckling och ugnsrostade grönsaker kryddade med gröna oliver och citron. Och till det serveras matlagningsyoughurt med fetaost och hembakat grovt bröd. Smaskigt, eller hur? Cancer är en sjukdom, inte en livsstil. Men cancern har definitivt påverkat min livsstil, jag äter mer nyttigt och mer hälsosamt - och jag unnar mig, och njuter av, många fler guldkanter i vardagen ;-). Skrivet 2008-05-08 11:20:33 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Hur mår du? 3 maj 2008Det fanns dagar då jag inte ens frågade ”Hur mår du?”. Jag hade så fullt upp med mig själv, med min egen smärta, rädsla och ångest. Jag orkade inte alltid ställa frågan. Visste inte om jag kunde hantera svaret. Jag förstod och märkte att det var oerhört påfrestande även för Manne som stod vid sidan om. Det var förvisso inte hans kropp det handlade om och det var inte han som drabbades av den fysiska smärtan som behandlingarna innebar, men min cancersjukdom påverkade ändå hans liv i allra högsta grad. Han blev den starka som stöttade mig (och alla andra runt omkring). Han tog också hand om allt det praktiska som jag inte längre orkade med. Hans egen oro och elaka tankar kom till ytan bara vid ett fåtal tillfällen. Kanske för att jag sällan ställde frågan ”Hur mår du?”. Kanske för att jag hade fullt upp med mig själv? De senaste dagarna har jag funderat en hel del på hur det är att stå vid sidan om, att vara anhörig. Hur känns det när all uppmärksamhet, all omtanke och empati riktas mot någon annan när man själv också mår dåligt? Vart tar man vägen med sin egen rädsla och ångest när ens partner inte orkar finnas där? För så var det, jag försökte, ibland… med det fanns dagar då jag inte ens frågade ”Hur mår du?”. Idag mår jag dåligt över att jag inte fanns där för Manne under den allra tuffaste tiden. Vi talar mycket med varandra Manne och jag nu när vi har tid och möjlighet. Och ork. För nu orkar jag ställa frågan ”Hur mår du?” och sedan också lyssna på svaret. För det är kanske det allra, allra viktigaste i en relation. Att verkligen lyssna på varandra. Och försöka förstå och stötta varandra på bästa sätt. Så sakteliga börjar jag förstå Mannes känslor kring det som hänt, hans rädsla och oro. Och ensamhet. Själv kände jag ett enormt stöd och engagemang, inte minst från sjukvården, men Manne lämnades mer eller mindre utanför. Här tror jag att sjukvården skulle kunna göra mer. För genom att stötta den anhöriga på alla tänkbara sätt skapar man också bättre förutsättningar för den som fått cancerbeskedet. Ni är många som på ett eller annat sätt är nära anhöriga till någon som har cancer. Vad skulle ni ha behövt för stöd? Vad kunde sjukvården ha gjort bättre? Vem gick ni till mer er rädsla och ångest? Och, inte minst, hur mår ni idag? Godnatt alla! Skrivet 2008-05-04 00:58:07 KOMMENTARER (4) KOMMENTERA Klädångest 1 maj 2008Två så väldigt olika tjejer. Det får en att fundera över detta med arv och miljö, vad är det egentligen som styr hur vi blir? Ellen älskar att shoppa kläder. Hon är dessutom väldigt bra på det, hittar alltid någonting, gärna billigt på rea eller i second hand affärer. Garderoben är fylld med massor av olika kläder, stilar, smycken och asseccoarer, det är bara den skrala kassan som sätter begränsningar ;-). Malin däremot ogillar shopping och kläder. Och det tar tid för henne att hitta någonting som är HELT rätt. I garderoben finns några par jeans, några (lite längre) t-shirts och några koftor och collegetröjor. Inga kjolar. Inga klänningar. Så hur kommer det sig då att det blir på detta viset? Själv är jag (dessvärre) mer som Malin. Ogillar shopping. Och hittar sällan någonting som är HELT rätt. Och detta trots (eller kanske på grund av?) att min far alltid arbetat med konfektion och min mor alltid varit oklanderligt klädd med en stor garderob. För mig är klädshopping förenat med ångest. Jag går in i olika butiker och hittar ingenting, försöker ändå... går in i provrummet med helt fel kläder, i fel storlek... suckar... och går sedan ut igen, utan att något blivit shoppat. Och detta trots att jag egentligen älskar att vara fint klädd. Rätt klädd vid rätt tillfälle ger verkligen en extra puff för självförtroendet. Och nu, efter cancersjukdomen har det blivit ännu svårare. Hela jag är annorlunda. Jag ser annorlunda ut... det finns ett tomrum (och en protes) där bröstet tidigare satt, håret är kort och ulligt, ögonbrynen glesa, ögonfransarna fortfarande obefintliga. Och jag känner mig annorlunda, tankarna är långsamma, beslutskraften minimal. Funderar mycket på vem jag blivit, och vem jag egentligen är. Vilka kläder, vilken stil, passar denna nya Helena? Men så smått börjar jag ändå att acceptera min nya kropp och mitt nya jag. Och jag börjar lära mig, inte att shoppa själv för det är fortfarande lika svårt, men att ta hjälp. Kanske pratar expediterna om oss vid det här laget ;-). Vi är ju som bekant en stor familj och det klart att vi väcker uppseende när vi kommer in i en butik. Själv går jag raka vägen in i provrummet (jag hittar ju ändå ingenting vettigt ;-) och tillsammans med Malin försöker jag roa småkillarna så gott det går. Och sedan kommer Manne och Ellen (båda två med en fenomenal känsla för mode och stil) med än det ena, än det andra tjusiga plagget för mig att prova ;-). Expediterna brukar också bli involverade och med all denna uppbackning lyckas även jag shoppa (ibland ;-). Ångesten sköljde över mig. Shoppa kläder är en sak, shoppa baddräkt och bikini är (såklart) etter värre. Hur skulle jag lyckas med att hitta en baddräkt och/eller en bikini som jag med gott självförtroende kunde spatsera omkring på stranden i sommar? För att lyckas tog jag hjälp. En professionell och erfaren expedit, en kärleksfull man och en glad bebis stöttade mig i det kalla skenet i provrummet. Och efter mycket provande gick jag (mycket glad ;-) hem med både en bikini och en baddräkt (där tomrummet faktiskt inte syns!). Och döm om min glädje när Ellen godkände det nyinköpta med orden "Nu är du äntligen lite modern, mamma!" ;-). Om det är arv eller miljö som styr får de lärda tvista vidare om. Den senaste tidens utmaningar har i alla fall gjort att jag idag har lättare att be om hjälp när jag behöver det. Och jag hoppas att jag kommer att finnas där för Ellen och Malin när de i tonåren söker stöd och råd (även om jag har full förståelse för att de pratar med någon annan när det kommer till funderingar kring kläder och stil ;-). Godnatt alla! Skrivet 2008-05-01 23:07:28 KOMMENTARER (1) KOMMENTERA |