|
"Hjärnbrist" 29 april 2009Det sägs att när man väl tagit sig igenom en livskris så är man lite klokare. Men idag fick jag motsaten bekräftad, jag och mina bröstcancersystrar har faktiskt inte alls blivit klokare utan tvärtom ;-). Cellgifterna påverkar tydligen hjärnan så att det är fullt normalt att tankarna är långsamma, simultankapaciteten obefintlig och minnet opålitligt. Jag har svårt att ta beslut, ställer in glassen i kylskåpet och glömmer bort vem som har ringt. Men det känns ändå lite bra att veta att det beror på medicineringen och att jag kommer att bli bättre... även om det kan ta några år (!). Hade min andra "Kom igång" träff idag och fick då tillfälle att ställa alla möjliga (och omöjliga) frågor till onkologen. Och jag fick svar på en del av mina funderingar. Ja, man kan hamna i klimakteriet av cellgiftsbehandlingen, ett enkelt blodprov kan ge svar på detta. Och ja, en aggressiv, snabbväxande form av cancer ökar den teoretiska risken för återfall (en sådan där omöjlig fråga som jag länge funderat på om jag verkligen vill veta svaret på...). Det var också roligt och spännande att träffa mina bröstcancersystrar igen även om tiden blev knapp för spontana samtal. Jag tror att vi alla kände oss väldigt nöjda när våra två "Kom igång" timmar var över trots att vi inte fick svaret på det som ständigt mal i huvudet; Hur ser risken ut för just mig? Är jag frisk nu? Barnen är tack och lov friska från magsjukan. Malin är dock lite hängig, trött och håglös. Kanske beror det på magsjukan men jag har en känsla av att tröttheten suttit i ett tag. Talade med henne om detta idag och sa att vi kanske borde kolla upp om hon har järnbrist. Strax efteråt försvann Malin upp på sitt rum. Ellen låg dock kvar på mattan i tv-rummet och funderade ett tag varpå hon utbrast "Tänk om Malin har för liten hjärna...". Först förstod jag ingenting men när poletten väl trillade ned fick jag mig ett gott skratt ;-). Ellen trodde att jag i samtalet med Malin sa "hjärnbrist" och inte "järnbrist" varpå en liten lektion i biologi och kroppens funktioner följde ;-). Det är skönt att vi med lite extra broccoli, spenat och blodpudding, för att inte tala om sommarens alla jordgubbar, kan komma till rätta med Malins eventuella järnbrist. Kanske kan lite hjärngymnastik göra under för min egen "hjärnbrist"? Kanske kan ett och annat korsord i hängmattan göra att minnet och simultankapaciteten kommer åter lite fortare? Eller varför inte förena nytta med nöje och lägga lite extra energi på barnens hemläxor, multiplikationstabeller, rättstavning och annat? Godnatt alla! Skrivet 2008-04-30 00:12:48 KOMMENTARER (0) KOMMENTERA Värsta schlagern 24 april 2008Du har säkert också känt dig riktigt besviken vid något tillfälle? Imorse hände det oss, hela familjen ;-(. Tjejernas skola anordnar en gång per år en Musikfestival där eleverna får uppträda med sång, dans eller instrument, solo eller i grupp. Och även i år skulle både Ellen och Malin varit med, Ellen som konferencier både i föreställningen på morgonen för skolan och på kvällen för föräldrarna och Malin skulle sjunga tillsammans med tre klasskamrater låten "Värsta schlagern". Allt var klart, texterna och rörelserna var inövade, kläderna och alla assecoarer inhandlade och låg nystrukna och väntade på skrivbordsstolen men då hände det där som bara inte får hända - Magsjuka! Musikfestivalen och kompisarna fick klara sig utan både Ellen och Malin... gissa om det gräts krokodiltårar här i morse ;-(. Och det klart att jag led med dem. För de har varit jätteduktiga och övat och övat. Såklart att de blev väldigt besvikna. Även jag blev besviken. Jag hade så gärna velat se dem glittra och göra sitt allra bästa framme på scenen. Själv skulle jag sitta där som alla andra stolta föräldrar med både digital- och videokamera i högsta hugg för att föreviga ögonblicket ;-). Fast jag måste erkänna att jag också blev besviken för min egen del. Idag skulle jag nämligen för andra gången träffat fem stycken bröstcancersystrar, två terapeuter och en sjukgymnast i rehabiliteringskursen "Kom igång". Vi träffades för första gången i tisdags. Två väldigt försiktiga och trevande timmar där samtalet kom igång ungefär samtidigt som det var dags att avsluta. Jag såg fram emot att träffa dem alla igen för ända sedan i tisdags har jag tänkt på dessa bröstcancersystrar. Och jag är nyfiken, intresserad. Hur har denna resa varit för dem? Har vi haft likartade upplevelser? Har de också känt av värken, rädslan och ångesten? Besvikelser kan man hantera på olika sätt. Man kan tjura och deppa. Men man kan också försöka vända de nya förutsättningarna till någonting positivt. Detta blev väldigt uppenbart för mig idag när jag såg hur olika tjejerna hanterade dagens besvikelse. Malin hängde med axlarna, drog ned mungiporna och låg och deppade i sängen. Ellen däremot tog på shorts och linne, hämtade en god bok och satte sig ute i skuggan och njöt. Efter lite övertalning fick vi dock även Malin att komma ut i värmen och njuta och trots magknip och besvikelse hade vi det allesammans riktigt bra i parasollens skugga ute på altanen. När skymningen sedan föll och det värsta magknipet gett med sig ordnade vi vår egen Musikfestival. I Tims rum tände vi discolampan och dansade och sjöng till alla välkända låtarna från Melodifestivalen. Linus klappade händerna och skrattade så han kiknade ;-). Att leva i nuet och göra det bästa av givna förutsättningar är en konst. Kanske, kanske har jag och resten av familjen blivit lite bättre på detta under denna cancerresa? Min besvikelse har i alla fall gått över och jag kommer alltid att minnas denna härliga dag då jag hör låten "Värsta schlagern" på radion. Godnatt alla! Skrivet 2008-04-25 01:23:00 KOMMENTARER (1) KOMMENTERA Tystnad 19 april 2008Jag förundras över den alarmerande tystnaden. Många invandrare upplever att Sverige är tyst och ensamt. Jag har själv aldrig upplevt det så förrän denna gången vid hemkomsten från Persien. Och kanske måste man på nära håll uppleva en annan kultur, med andra ljud och andra sorters möten, för att förstå vad som menas då man säger att Sverige är tyst och ensamt. Persien är fyllt av ljud... gatuförsäljare, böneutropare, trafikbrus och biltutor för att inte tala om den ständiga konversationen mellan alla människor, mellan nära vänner och släktingar men också mellan okända människor på restaurangen vid bordet bredvid. För mig blev det persiska vardagsljudet en trygghet i min egen tystnad. Mina knappa kunskaper i persiska gör mig tystare än vanligt. Korta kommandon till barnen (sitt still, kom nu, klä på dig, skynda dig osv) samt hälsningsfraser klarar jag vid det här laget men språkkunskaperna räcker inte till för att delta i konversationen. Märkligt nog ledde inte min egen tystnad till att tankarna kretsade kring cancern och det som jag upplevt den senaste tiden. Istället infann sig ett lugn och en sorts vila. Jag tog mig tid att leka med barnen och att fundera över Persien som land, perserna som folk och denna fascinerande kultur som jag har möjlighet att ta del av på nära håll. Det finns förstås en anledning till att många människor flytt landet för att bosätta sig någon annanstans, bara i Sverige finns det idag ca 80.000 perser. Men som gäst i ett främmande land, för att besöka min persiska familj, väljer jag att fokusera på det positiva och goda. Jag lyssnar på de främmande ljuden, uppfattar de milda dofterna, njuter av den färgstarka och smakrika maten och försöker lägga märke till allt som är annorlunda liksom allt som också är precis detsamma som hemma i Sverige. För mycket är sig likt, det är de små detaljerna som skiljer sig åt... tavlorna sitter högre upp på väggarna, stickkontakterna sitter i midjehöjd istället för nere vid golvlisten, taklamporna lyser starkare, flortunna gardiner döljer insynen genom fönstret och samovaren är ständigt på för att välkomna gästerna med en kopp rykande hett the... Men det är förstås persernas sätt att hantera vardagen som gör resan så rofylld för mig. För här finns ingen stress. Allting får ta tid, både att handla och att laga maten men också att njuta av den tillsammans med släkt och vänner. En vanlig dag börjar oftast med att Maman Bozorg (farmor) stiger upp tidigt på morgonen och går ut för att handla nybakat frukostbröd, färska grönsaker och kanske en kyckling till kvällens middag. När jag och resten av familjen vaknat och kliver in i köket står frukosten uppdukad, kycklingen är styckad och puttrar i en gryta på gasspisen och Maman Bozorg har brett ut en plastduk på golvet och sitter och rensar grönsakerna. Tim skyndar sig att äta färdigt sin honungssmörgås och sitt hårdkokta ägg och sätter sig bredvid Maman Bozorg för att hjälpa till. Bladen från färsk mynta, persilja, rädisa, vårlök mm läggs i kylen i en fuktad handduk för att serveras som tilltugg till middagen. Och ungefär samtidigt som dagens första gäster kommer och det bjuds på the, färska smågurkor och frukt så somnar Linus, trött av alla nya intryck. Lunchen intas strax efteråt vid en plastduk utbredd på golvet, köksbordet är för litet för att rymma oss alla ;-). Det bjuds på Ghorme Sabzi (kött- och grönsaksgryta) och saffransris och vid tallrikarna ligger en sked och en gaffel. Köttet i grytan är så mört att kniv inte behövs. Eftermiddagen rymmer sedan mer thedrickande och spännande konversation men också siesta. Trots att lagen påbjuder kvinnorna att bära huvudduk på offentliga platser upplever jag att jag befinner mig i en tillåtande och hänsynstagande kultur. De allra flesta är mer trångbodda än vad vi är vana vid i Sverige och det är ofta många olika sorters aktiviteter som pågår i ett och samma rum. En eftermiddag, på besök hemma hos Mannes syster och hennes familj, ligger Baba Bozorg (farfar) och sover på golvet med en kudde under huvudet, Ali Akbar (son i huset) sitter bredvid och gör sina läxor, Manne och hans storasyster Faride sitter och konverserar tyst, Linus sover i rummet bredvid och Tim och jag spelar spel. När sedan Tim vill vila middag lägger vi oss båda på en madrass på golvet intill Linus och somnar tryggt för att vakna en timme senare med att Hadisse (dotter i huset) serverar en kopp aromatiskt the och en tallrik frukt, skalad och skivad. När siestan är över och koppen med the är uppdrucken ger vi oss ut i den mycket kaotiska trafiken för ett besök på Bazaren. Allt finns att köpa i Persien, för den priviligierade grupp människor som har pengar vill säga. Varumärken såsom Coca Cola, Nokia, Elektrolux och Breitling är välkända hos den växande medelklassen. För egen del är jag dock mer intresserad av det traditionellt persiska såsom konsthantverk och handknutna mattor. Bazaren bjuder på ett myller av människor och varor och med hem till Sverige följer kilovis med bl a nötter och torkad frukt. Varor som förvisso finns att köpa även i Sverige men inte med den smaken och kvaliteten. Nötterna och frukterna ligger nu på köksbänken hemma i den svenska förortsvillan i väntan på spontana gäster, en företeelse som är alltför sällsynt i den svenska kulturen enligt min uppfattning. Min egen tystnad är över för den här gången och jag är tillbaka i den svenska vardagen. En vardag uppdelad i timmar och klockslag, inte som i Persien där dagen delas in i morgon, förmiddag, lunch, eftermiddag, kväll och natt. Trots att vi inte varit hemma länge har jag redan ett antal möten inbokade i almanackan, besök hos Amoena för utprovning av en specialsydd baddräkt med ficka för bröstprotesen samt första mötet med andra bröstcancersystrar i rehabiliteringskursen "Kom igång" på Radiumhemmet. Med den svenska tystnaden ringande i öronen tar tankarna kring cancern åter plats i mitt inre och jag undrar stilla vilka utmaningar som fortfarande ligger framför mig på denna ofrivilliga resa med okänt mål? Godnatt alla! Skrivet 2008-04-19 23:47:22 KOMMENTARER (2660) KOMMENTERA På väg till Persien 3 april 2008Kaos! Huset är upp-och-nedvänt, det är prylar och väskor överallt. Långa listor ligger på bänken i köket. Ingenting för glömmas bort. För idag klockan tre på eftermiddagen är det meningen att hela den lilla familjen ska sitta på flyget till Persien. Lite nervös (vad glömmer vi kvar hemma och ryms verkligen allt detta i resväskorna...?) och spänd av förväntan är det svårt att sova. Även barnen var svårsomnade och sover nu oroligt. Med kort varsel beslöt vi oss för att resa, därav kaoset. Men efter allt som hänt vår familj under kort tid kände vi att vi behöver miljöombyte. Och vad kan vara bättre än att resa till släkt och vänner? Jag ser verkligen fram emot alla nya möten och alla ljud, dofter och smaker av en annan kultur. Och det ska bli spännande att se allt detta genom Tims ögon, han som tidigare resor bara varit bebis. Självklart ska det också bli roligt att få visa upp goa och glada lilla Linus ;-). Och kanske kan jag, med stöd av Manne och hela hans härliga familj, komma till ro och vila. För jag är trött, i både kropp och själ. Jag längtar efter att sova, dricka the och prata med alla som jag inte träffat på så länge. Prata om allt och inget, och såklart, om cancern och allt det som jag nu upplevt. För jag som trodde att allt skulle vara över i och med att cellgiftsbehandlingarna var avslutade börjar nu inse att det bara var en deletapp. Några sista saker att packa, gå igenom listorna en gång till, några timmars sömn och snart, snart blir jag och familjen hjärtligt emottagna på flygplatsen. Och sedan, efter en dryg timmes bilresa, sitter jag där, i Maman Bozorgs (farmors) kök, med en kopp rykande the i handen och njuter. Njuter över allt det spännande oupptäckta och av förmånen att ha en kärleksfull familj runt omkring mig som stöttar mig på min resa. Godnatt alla! Skrivet 2008-04-03 03:42:14 KOMMENTARER (7) KOMMENTERA |