|
Noruz Piruz 21 mars 2008Det är en klar fördel att leva med två kulturer. Igår firade vi dubbelt ;-), både persiskt nyår och inledningen på Påsken. Med släkt och vänner som bor långt borta har vi talat mycket i telefon men vi har också hunnit med att både laga (mest Manne ;-) och äta (mest jag ;-) massor av god mat... Karafs och Joje Kabab till lunch (sellerigryta och saffransmarinerad grillad kyckling), persiskt thé med Noonchamei (gräddbakelse) och sedan, i påskens tecken, ugnsbakad lax och grönsaker med ädelost- och basilikakräm. Och trots att det sägs att alkohol ökar risken för bröstcancer så blev det även några glas vin till den goda maten. Mätt och trind började jag för en stund sedan fundera på när jag ska sluta skylla mina extrakilon på kortisonet... Och kommer jag överhuvudtaget att kunna komma i mina nyinköpta kläder efter all denna goda mat? Kanske bäst att redan nu planera in en långpromenad? Eller varför inte storstädning av huset? I Persien vårstädar man huset inför det nya året. Det har varken Manne eller jag haft kraft och energi nog att göra. Jag ska ju aldrig mer dammsuga (! ;-) med tanke på de bortopererade lymfkörtlarna i armhålan men det finns mycket annat som behöver göras. Och kanske kan städningen kompensera för vinet jag drack igår ikväll? En brittisk studie visar nämligen att ett par timmars hushållsarbete varje dag minskar risken för bröstcancer med 19 procent. För kvinnor som genomgått klimakteriet minskar risken ytterligare, med hela 29 procent. (Tjejer, berätta dock inte detta för era män utan låt dem fortsätta ta hand om delar av hushållsarbetet ;-). Talade med onkologen (cancerläkaren) igår och han kunde till viss del förklara mina krämpor. Knölarna i handen är fortfarande ett mysterium men värken i kroppen kan förklaras med att jag i princip gått in i klimakteriet. Cellgiftet Taxotere påverkar nämligen östrogennivån och det är den låga östrogennivån som ger klimakterieliknande besvär, svallningar (jag svettas och fryser om vartannat) och värk i både muskler och leder. Så med hela 29 procents lägre risk för bröstcancer har jag alltså ganska starka skäl för att städa... Men (trots återfallsångest) så tycker jag faktiskt inte att städning är särskilt kul. Den där promenaden lockar mycket mer... Och kanske kan även en tallrik müsli och en blåbärssmoothie ha samma kompenserande effekt? Brittiska studier har nämligen visat att även 30 g fibrer om dagen har en positiv effekt i kampen mot bröstcancer. För att inte tala om alla antioxidanter som det kryllar av i blåbär (och choklad ;-). Så mitt råd till dig inför det nya året, städa lagom mycket, ta en promenad nu och då i vårsolen, ät mat med mycket fibrer och sätt guldkant på tillvaron med många färgglada grönsaker, frukter och bär. Unna dig också ett glas vin någon gång ibland och toppa festen med ett familjepåskägg fyllt med lyxig mörk choklad ;-). Men glöm föralldel inte bort att (en gång i månaden) känna igenom dina bröst. Nu önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt persiskt nyår (Noruz Piruz som det heter på persiska) och en Glad Påsk! Skrivet 2008-03-21 13:22:51 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Ligg inte och dra dig... 19 mars 2008Det som startade som ett projekt som skulle ha positiv effekt på min hälsa har nu vänds till en mardröm. Jag talar om trädgården... Etapp 2 är slutförd och nu återstår bara plantering (Etapp 3). Och det har blivit riktigt fint. Stor fin altan och en liten gräsplätt där barnen kan springa omkring och leka. Trädgården är inget storsvulstigt lyxprojekt men jämfört med den brant sluttande ogenomträngliga skogstomt vi hade förut är det en klar förbättring. Men så, för några dagar sedan, kom fakturan för Etapp 2. Jag höll på att svimma när jag öppnade kuvertet, fakturan är på en summa som motsvarar drygt fyra gånger offererat pris! Efter ett antal misslyckade samtal med leverantören är nu advokaten är kontaktad och säkert kommer allt att lösa sig till det bästa så småningom, men min redan tidigare mycket ansträngda stressnivå steg ytterligare några snäpp. Och denna stress gör att jag inte längre fungerar som vanligt. Tankarna kretsar kring trädgården, företaget som vi anlitade, personerna som vi litade på, offerten i relation till fakturan… Var någonstans gick det fel och vad hade vi kunnat göra annorlunda? Nu står förhoppningen till advokaten som förhoppningsvis kan lösa detta på bästa sätt. Och jag förstår att vi troligtvis, med advokatens hjälp, kommer att komma fram till en förlikning. Fast jag måste erkänna att jag faktiskt inte har någon lust alls att betala mer än offererat pris. Man kan jämföra det med hur det går till när man bestämmer sig för att gå ut med sin man och sina vänner för att äta en god middag på restaurang… först väljer ni noggrant vart ni vill gå och äta, läget, restaurangens och kockens renommé liksom menyn och priset är faktorer som spelar avgörande roll. Till slut slår ni er ner och med hjälp av menyn, tryckt på tjockt glansigt papper, väljer ni utsökta rätter som enligt menyn kommer att kosta 300 kronor. Nöjda och belåtna ber ni sedan om notan. Men när den kommer är den inte på 300 kronor som ni förväntat er utan på 1300 kronor! Och när ni frågar hur det kommer sig får ni höra att det tillkommit fördyrande omständigheter… kocken valde att lägga på en extra räka och en dillvippa (för att det blev tjusigare), en extra diskare behövdes anställas (den tidigare blev sjuk), råvarupriset steg, lastbilen som levererade färskvarorna gick sönder osv, osv… Visst låter det helt absurt!?! Men, i kombination med den fantastiskt roliga Melodifestivalen, så har händelsen i alla fall gjort att jag under några dagar fokuserat mindre på mina krämpor. Varken knä eller hand visade någonting alarmerande på röntgenbilderna. Det är helt enkelt så att kroppen, både muskler och leder, tagit stryk av den tuffa cellgiftsbehandlingen och nu när kroppen arbetar för fullt med att laga allt som gått sönder så gör det ont. Och jag börjar, faktiskt, att komma till ro med detta. Efter kontakt med andra bc-systrar så har jag förstått att det kan ta ganska lång tid innan värken trappas av, detta är någonting som jag kommer att få leva med länge även om det så småningom, med tiden, kommer att bli bättre. Än så länge känns det dock som om det bara blir värre och värre för varje dag som går. Jag känner mig som Maman Bozorg (farmor) som 75 år gammal har artros och ont både lite här och där och förundras över hur hon lyckas hålla sitt goda humör vid liv. Själv känner jag mig halvdöd och orkeslös och överlåter fler och fler sysslor till Manne. Och nu står jag här helt villrådig och undrar vem denna nya Helena är. För just nu är jag någon som jag inte alls känner igen. Inte längre stresstålig. Inte längre frisk och alert. Inte längre (lika) glad och positiv. Inte heller känner jag ingen min egen spegelbild. Det är en inre kamp att kliva in i duschen, tvätta det otroligt korta håret, sminka det trötta ansiktet (fortfarande utan vare sig ögonfransar eller –bryn). Helst skulle jag bara vilja dra något gammalt över mig, hålla mig inomhus och deppa och grubbla. Men så hör en god vän av sig. Jag blir bjuden att följa med på promenad, äta en bit mat tillsammans eller bara sitta och prata. Och livsandarna väcks till liv, lusten inom mig vaknar – Såklart jag vill! …Men kanske inte just idag, kan vi ses om några dagar istället? Och kan vi höras på förmiddagen för säkerhets skull, för kanske, kanske orkar jag ändå inte när det väl kommer till kritan… Tack alla ni som inte ger upp utan fortsätter höra av er och katten den som ger sig ;-)… har idag lyckats ta mig i kragen (upp och hoppa, ligg inte och dra dig ;-), har duschat och fixat i ordning mig och i eftermiddag är det dags, ska hem till vänner som jag inte träffat sedan cancerbeskedet, iförd nyinköpt blus (med hög urringning) och (nästan för första gången) utan buff… ;-). Det pirrar lite i magen men mest känns det roligt, och härligt, och spännande… nästan som ett litet äventyr efter alla månader i hemmets vrå (och Täby Centrum förstås ;-). Skrivet 2008-03-19 12:12:21 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Upp o hoppa! 13 mars 2008ÄNTLIGEN är det återigen lite ordning i kaoset. Tack alla ni som oroat er för mig och som hört av sig sedan jag bloggade sist. De senaste veckorna har jag blivit tvungen att, förutom sömn, prioritera några små utmaningar i hemmet... Inom loppet av en vecka gick hemtelefonen, tvättmaskinen och diskmaskinen sönder (!), ungefär samtidigt som familjen drabbades av både magsjuka och ögoninflammation. Igår kom den sista nya maskinen på plats, puh! Ni anar inte hur mycket tvätt och hur mycket disk det blir i en stor familj med fyra barn. (Lite gäster har vi klarat av också, tack mormor och Ulf för tvätt- och diskhjälp i helgen!). Börjar fundera på det där med ”onda ögat” som man pratar om i Persien (alla ”olyckor” kan tydligen bero på att någon kastat ”onda ögat” på en ;-)… förhoppningsvis har all Esfand, den persiska rökelsen, hjälpt även om ögoninflammationen envist dröjer sig kvar. Linus är inne på sin andra omgång… snart är det kanske dags att gå till läkaren? Men jag börjar faktiskt bli lite trött på allt vad läkare heter… och idag är det dags igen. På förmiddagen ska jag till Danderyds sjukhus för att röntga handen som fortfarande är svullen. Det finns dessutom några små knölar… två onkologer, oberoende av varandra, hävdar med bestämdhet att ”Det är inget…” men nu ska handen i alla fall röntgas. För det klart att jag blir orolig när det, strax efter cancerbeskedet och den tuffa cellgiftsbehandlingen, dyker upp nya knölar… Men ännu mer oroar jag mig för det värkande knäet, ska träffa husläkaren i eftermiddag. Rent logiskt förstår jag att jag, som raskt närmar mig 40, faktiskt kan börja få krämpor som inte har med cancern att göra. Men känslomässigt är jag övertygad om att det är en cancertumör som slagit sig ner i knäet som inte är svullet, inte rött, inte varmt… det bara värker. Hela tiden. Smärtan ökar vid belastning så det blir inte så mycket ”upp o hoppa” just nu. Faktum är att jag helst rör på mig så lite som möjligt, vill helst inte ens gå upp för trappan till övervåningen… och stå på knä och klä på regnkläder på morgonen när Tim ska iväg till sitt ”Ur- och Skur dagis” är inte att tala om. Känner mig fysiskt handikappad, är återigen inte samma person längre. Jag som aldrig brukar bli sjuk… Jag som brukar klara allt… Och allt detta tär på humöret, jag deppar, och äter choklad. Jag som just börjat komma igång med promenader och uteliv sitter nu inomhus igen och har svårt att hindra de mörka tankarna att ta plats. Återfallsångesten har återigen tagit plats i min kropp och själ. Läkarbesök och vetskap är helt klart ett sätt att lindra ångesten. Säkert mår jag bättre redan i eftermiddag. Och säkert mår jag också väldigt mycket bättre imorgon då Malin fyller 10 och vi ska fira med att se genrepet i Globen. Jag talar förstås om Melodifestivalen ;-). Större lycka än att få ta med bästa kompisen till Globen och se sina favoritartister livs levande på scenen finns nog inte. Själv känner jag mig lycklig som får dela denna upplevelse med henne och de andra stora barnen. Och då kanske kaoset inom mig, alla de onda tankarna, försvinner ut ur huvudet i samband med att finalisternas bidrag tar plats... ”Upp o hoppa, ligg inte och dra dig… Du och jag måste fånga dagen… Upp o hoppa, ligg inte och dra dig… Du och jag måste leva nu…”. Skrivet 2008-03-13 11:20:58 KOMMENTARER (7) KOMMENTERA |