|
Välkomna! 27 februari 2008Fatigue kallas det visst på läkarspråk denna enorma trötthet. Förkylningarna börjar så smått klinga av och förhoppningsvis kommer även tröttheten att försvinna men än så länge sover jag närapå mig igenom hela dygnet. Roligt är det inte, men jag antar att det gör gott i långa loppet. Just nu är det svårt att förstå att både Manne och jag en gång hade heltidsarbeten och ändå klarade både barn och hus med allt vad det innebär. Nu har vi, trots att vi båda går hemma på dagarna, svårt att orka och hinna med någonting alls... Helgen gick dock, trots tröttheten, i firandets tecken. Tack alla som uppvaktade mig i lördags med bl a skönsång och blommor! Det blev en lyckad dag tillsammans med familjen. Tjejerna bredde ut en filt på altanen och där ute i det strålande solskenet intog vi både en välsmakande lunch och kaffe och tårta (tänk att kunna sitta utomhus i februari!). Även på söndagen blev det tårta då jag följde med Tim som var bjuden på sitt allra första barnkalas hos en flicka som fyllde tre år. "Nu kommer det ett till paket!" var det en liten flicka som ropade varje gång det ringde på dörren. Och varje gång blev födelsedagsbarnet tvunget att avbryta den roliga leken för att ta emot nya gäster (och fler paket). Mamman stod i bakgrunden och försökte hjälpa flickan vara artig "Vad säger man när man får paket?" varpå flickan (varje gång ;-) svarade "Välkomna!", la paketet oöppnat på en stol i hallen och skuttade in till sina kompisar och leken igen. Mamman hade nog räknat med att flickan skulle säga "Tack för paketet" men själv tyckte jag bättre om alternativet "Välkomna" ;-). Det säger mer om vad som är viktigt för att det ska bli en riktigt lyckad födelsedag, nämligen familjen och vännerna. Sockerstinn och uppspelt kom Tim hem och berättade målande för storasyskonen om all lek i födelsedagsbarnets rum. Även fiskedammen gjorde stort intryck, filten som blev ett hav och hur han hade fått fiska upp en godispåse ;-). Men till Bolibompa tog all ork slut och både Tim och jag somnade gott i tv-soffan ;-). Godnatt alla! Skrivet 2008-02-27 22:06:39 KOMMENTARER (4) KOMMENTERA Härliga, ärliga barn 21 februari 2008Trots alla eländiga virus var det roligt att resa bort några dagar. Och visst blev det tillfälle till många befriande skratt ;-), inte minst från de härliga (och oftast väldigt ärliga) barnen. Kusin Lucas fällde en dråplig kommentar i samband med att vi skulle resa hem igen "Nu får ni laga maten själva igen." Så sant, så sant, vi skrattade alla gott ;-). Och jag har verkligen njutit av god mat under den här resan, både hos min svägerska och hos goda vänner (tack allihop!). Men Lucas kommentar väckte också mitt dåliga samvete. Jag vill gärna vara en god gäst som hjälper till med det praktiska så gott det går, men denna gång var det svårare än vanligt. Linus som var febrig, snuvig och hostig tog såklart mycket tid och omsorg men även det sociala samspelet tog mycket av min energi. Redan innan vi reste iväg var jag nervös. Efter lång tid inanför hemmets fyra väggar skulle jag ut i den verkliga världen igen och möta släkt och vänner. Hur skulle det gå? Vad skulle de säga och tänka? Om mig, sjukdomen och buffen... Och skulle jag klara av att vara normalt social och svara på alla frågor och kommentarer på ett klokt sätt? Det gick bra (såklart ;-). Svårast var att ta av buffen... skulle prova ut nya glasögon i min väninnas glasögonaffär men den röda buffen var i vägen. Ingenting såg riktigt rätt ut. Efter lång tvekan valde jag därför att visa mitt kala huvud. Håret har förvisso växt ut en del och huvudet täcks av ett mörkt två millimeter mjukt fjun men sällan har jag känt mig så bar och utlämnad. Men även det gick bra. Några minuter senare (och omtänksamma och snälla kommentarer, tack ;-) kändes det nästan naturligt att se mig själv utan buff igen. Det känns som om alla möten gav mig glädje och ny inspiration men också trötthet. Aldrig förr, då jag gästat någon, har jag sovit så mycket som jag gjorde denna helg. Men kanske var det precis vad jag behövde, glädje, inspiration och sömn för väl hemkommen känner jag mig full av en ny sorts energi. Jag är fortfarande oerhört trött och behöver mycket sömn men idag tog jag, för första gången sedan jag fick cancerbeskedet, på eget initiativ en morgonpromenad med Linus i barnvagnen ;-)! Med den nya energi som jag fick av att gästa mina vänner (hoppas det blir många energigivande möten framöver ;-) ska jag sträva efter att göra morgonpromenaderna till en god vana. Fast fantomsmärtorna i fötter och knän (troligtvis en biverkning som går över med tiden) gjorde att jag på eftermiddagen ändå tog bilen för att hämta Tim på dagis. Under tiden jag klädde på Tim för hemfärd berättade dagisfröken någonting som än en gång fick mig att dra på smilbanden åt dessa härliga, ärliga barn. Tim, som varit borta från dagis en längre tid, fick imorse ett kungligt (eller kanske snarare prinsesslikt ;-) mottagande då bästa tjejkompisen kom fram till honom och sa "Jag älskar dig Tim". Varpå Tim replikerade "Nej, min mamma älskar mig!" ;-) Och det klart jag gör! (Och alla de andra tre barnen också!). Kärleken som jag känner till familjen och mina vänner har hjälpt mig på den här resan. Men det har också den energi jag fått av alla er runt omkring mig som följt och stöttat mig på olika sätt. Ett cancerbesked drabbar inte bara den person som fått diagnosen utan alla runt omkring, både familj och vänner. Tillsammans med er känner jag att jag så sakteliga är på väg ur denna otroligt tuffa period i mitt liv. Nu återstår bara rehabilitering i form av god mat och många befriande skratt tillsammans med mina vänner, kärleksfulla bus med barnen, långsamma promenader tillsammans med Manne och mycket rogivande sömn... Godnatt alla! Skrivet 2008-02-22 00:31:56 KOMMENTARER (4) KOMMENTERA Ännu mer virus... 20 februari 2008Är för trött för att skriva ikväll. Alla kära möten gav mig förvisso massor med ny energi men en hostig och snorig bebis, en treåring som kräktes inatt och en man med influensa kan trötta ut vem som helst :-(. Bäst att passa på att sova innan någon av dem vaknar... Godnatt alla! Skrivet 2008-02-20 22:28:13 KOMMENTARER (0) KOMMENTERA Befriande skratt på Alla Hjärtans Dag 13 februari 2007Var hos Polisen idag för att ordna ett pass till Linus (resan till Persien är preliminärbokad till första veckan i april, ska bli jätteroligt!). Passfotografiet ska tas lite från sidan så att ena örat syns, men hur får man en åttamånaders bebis att titta åt rätt håll? Den äldre polisdamen bakom disken hade dock sina knep... först tog hon fram en gul plastanka på ett metspö som hon viftade med framför Linus som dock tyckte att storebrors konster och krumbukter i den varma lokalen var mer intressanta och tittade åt helt andra håll än det önskade. Då tog damen fram sitt trumfkort, ett lila fluffigt gossedjur som dansade och sjöng när man tryckte på foten. Linus är vanligtvis en mycket kavat ung herre men nu tittade han förskräckt på "odjuret" med darrande underläpp för att sedan söka stöd och tröst genom att titta på mig och Manne samtidigt som damen gjorde allt för att påkalla Linus uppmärksamhet. Och jag började skratta, ett sådant där bubblande, befriande skratt som är svårt att få stopp på... skratt-tårarna rann nedför mina kinder ;-). Efter mycket möda lyckas till slut damen få Linus att både skratta och titta åt rätt håll och passfotografiet blev till slut mycket lyckat. Skrattanfallet hos Polisen var precis vad jag behövde. Det har känts lite tungt några dagar. Den egna förkylningen som inte vill släppa taget och så halvkrassliga barn. Tim har varit hemma från dagis hela veckan, förkyld och klagar på magont, och Linus har precis börjat hosta. Vid det här laget har vi tittat på alla filmer, läst alla böcker, kört med alla bilarna och byggt allt man kan med lego... Så för att bryta tristessen och få lite miljöombyte tar vi imorgon tåget till Mannes syster med familj i Herrljunga (är tillbaka i Stockholm på måndag igen). Att åka tåg är ett äventyr för vilken treåring som helst (!) men jag tror också att det blir ett riktigt äventyr för både Tim och Linus att leka med kusin Lukas (snart tre år) som vi inte träffat på länge. Och på "osvenskt" vis har jag också ringt till några nära vänner (som jag verkligen ser fram emot att träffa!) och bjudit in oss själva på middag. Kanske kan jag därför se fram emot några dagar med många fler befriande skratt i goda vänners sällskap? Att göra en resa för att vara tillsammans med släkt och vänner, som på avstånd varit med mig under höstens tuffa resa, kommer att ge mig en Alla Hjärtans Dag att minnas. Jag önskar att ni alla får en riktigt hjärtlig och minnesvärd Alla Hjärtans Dag med många befriande skratt! Godnatt alla! Skrivet 2008-02-14 00:42:17 KOMMENTARER (7) KOMMENTERA Sömnen ger styrka 9 februari 2008Jag tycker att det är oerhört tråkigt att sova. Åtmonstone på dagen. Och så är det svårt att komma i säng på kvällen. Det är ju så mycket roligt som jag vill hinna göra. Jag är en mästare på "Jag ska bara..." och så springer klockan iväg och det blir oftast bara 5-6 timmars sömn. Men vissa nätter är värre än andra... Som inatt, när Tim vaknade, med närmare fyrtio graders feber och resten av natten var som en scen ur en Sune-film ;-). Allteftersom barnen vaknade, väckta av varandra, och behövde alvedon, välling, ny blöja mm bytte vi sängplatser med varandra, allt för att försöka få någon timmes ostörd sömn. Linus vaknade dock till ordentligt av allt ståhej och när vi satt där tillsammans, mitt i natten och lekte med bilar i Tims rum, kunde vi i alla fall skratta åt det hela ;-). Till slut, vid tretiden, somnade vi om allihop, men då vad det ingen som låg i samma säng som när vi gick och lade oss tidigare på kvällen ;-). Idag har vi därför varit ganska trötta allihop, det har blivit lugna aktiviteter såsom tv-tittande och bokläsande. Vi har också kört med Tims radiostyrda racerbil. Och Linus, som inte varit trött vare sig av feber eller nattlig sömnbrist, har förgäves jagat den fina blå bilen krypandes på alla fyra. Tim har dock skickligt manövrerat bilen väldigt nära Linus, liksom för att retas, för att sedan köra därifrån i full fart. Och oförtrötterlig har Linus jagat efter igen. ;-) Det är härligt att se hur småkillarna får mer och mer glädje av varandra allteftersom Linus växer och blir större. Och oftast agerar Tim den kloka, snälla storebrodern. "För mamma, när man är stor och stark som jag måste man också vara snäll. Precis som Baba (pappa på persiska). Och Bamse." Men om man ska bli stor och stark och snäll måste man sova. Jag behöver förvisso inte bli större ;-) men kroppen behöver bli starkare efter höstens prövning och säkert tycker resten av familjen att det är viktigt att jag är snäll (och inte trött och grinig). Så fastän det verkar ganska tråkigt är det nog dags att gå till sängs. Kanske ska jag prova Tims modell "Jag ska inte sova, bara vila... zzzzzz..." Godnatt alla! Skrivet 2008-02-09 23:30:40 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA Ingemansland, varken sjuk eller frisk 7 januari 2008Känner mig sjukare än någonsin. Tidigare kunde jag skylla alla sjukdomskänslor på biverkningar av medicinen, men nu är jag faktiskt sjuk "på riktigt". Har haft hosta, snuva och halsont sedan i julas... ett, eller kanske fler olika, envisa virus, inte ens antibiotika biter, bara vila, c-vitamin och liknande... :-( När läkaren, i höstas, sjukskrev mig till slutet av maj blev jag förvånad. Så länge! Och tankarna gick till alla roliga saker jag skulle hinna med, spännande utflykter, kreativ matlagning, färggrannt målande... nu hinner jag knappt med de vardagliga hushållsbestyren. Utflykterna är fortfarande ogjorda, receptböckerna oöppnade och pannåerna omålade. Men längtan finns där, snart, snart är jag frisk nog, snart orkar jag både åka iväg på äventyr, skramla med kastruller och kladda med olja. För nu är våren faktiskt här (vad än SMHI säger) och då kommer energin åter och förkylningen är snart ett minne blott. Alla tidiga vårtecken ger mig energi. Blev glad idag när jag såg vintergäck och hörde fågelkvitter ;-), härligt att uppleva årstidernas förändring i naturen. Det är mer som har förändrats. Idag läste jag dagstidningen igen, för första gången på länge. Jag har återigen börjat upptäcka att det finns en värld utanför hemmets fyra väggar. Livet handlar fortfarande mycket om cancer och den närmaste familjen, men inte längre bara. Och kanske är buffarna (som vid det här laget är både noppiga och urtvättade) snart ett minne blott. Håret växer så det knakar. På huvudet syns ett några millimeter kort svart stubb. Redan fyra dagar efter sista behandlingen var skillnaden märkbar! Även ögonbryn och -fransar har börjat växa. Ser fram emot långa synbara ögonfransar igen, även om det korta stubbet på ögonlocken för närvarande mest sticker och irriterar ögonen. Jag börjar också att igen känna mig som en social varelse. Ser fram emot att snart träffa alla er som jag inte mött på länge! Troligtvis blir det inte med ett böljande hårsvall och fladdrande ögonfransar men förhoppningsvis med full energi och gnista ;-) ! Godnatt alla! Skrivet 2008-02-07 22:17:04 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Att leva med rädslan för återfall 6 februari 2007Besöket hos sjukgymnasten igår blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag skulle få en första lektion i avslappningsteknik men när sjukgymnasten konstaterat att svullnaden i handen inte berodde på lymfödem och att jag kanske borde träffa läkaren igen för ytterligare utredning hade jag svårt att slappna av. Tankarna for iväg. Förutom svullnaden hade jag samma morgon upptäckt en liten knöl på handryggen och om det nu inte var lymfödem var det säkert cancer, skelettcancer... Efter förra besöket hos onkologen bestämde jag mig för att inte bli hypokondriker. Men jag kan nu i efterhand konstatera att det är ingenting man kan bestämma sig för, det händer av sig själv. "Hej igen" sa läkaren (och det var då jag verkligen förstod att jag varit där några gånger för mycket ;-). Nej, någon cancer trodde han inte på den här gången heller. Kanske en överansträngning som lett till en inflammation? Blev hemskickad med antiinflammatoriska tabletter och orden "Ring på fredag om det inte blivit bättre." Redan ikväll känns det dock som om det blivit bättre, handen är något mindre svullen. Idag är jag trött, har mest bara sovit medan Manne tagit hand om småkillarna (tjejerna har åkt tillbaka till sin pappa och lämnat tystnad och saknad efter sig :-(. Kanske beror tröttheten på den starka medicinen, på den långa tuffa behandling som jag lagt bakom mig, på alla hypokondritankar och sjukhusbesök eller på att vi haft några intensiva dagar med morfar på besök och firande av Mannes födelsedag. (Döm om barnens förtjusning när vi, trots att det är långt till Halloween, bakade en spöktårta dekorerad med mumsmums och maränger med ögon av non-stop och smält choklad ;-). Alldeles oavsett vad tröttheten beror på så har jag idag njutit av att kunna vila, sova och fundera i lugn och ro. Någon hypokondriker har jag inte lust att bli, jag vill inte slösa min energi och oroa mig i onödan. Nästa gång det dyker upp ett symptom som jag inte förstår kommer jag därför återigen att besöka läkaren med ett "Hej igen" för att (förhoppningsvis) bli lugnad och hemskickad med medicin som gör mig frisk. Godnatt alla! Skrivet 2008-02-06 22:31:09 KOMMENTARER (0) KOMMENTERA Att våga är det enda sättet att lyckas! 2 februari 2007Såg ett mycket intressant tv-program häromdagen kring ett event kallat "Diversity Challenge" (en mångfaldstävling för universitets- och högskolestudenter med målet att öka insikten om mångfaldsfrågor inom näringslivet samt ge studenter en möjlighet att tidigt komma ut i arbetslivet). Jag tittar sällan på tv men mångfald intresserar mig, jag hade till och med svårt att slita mig när jag skulle åka och hämta tjejerna i skolan. Kanske finns intresset där för att jag har personlig erfarenhet av flera olika länder och kulturer? Ett år i USA, ett år i Frankrike och sedan det nära mötet med den persiska kulturen genom Manne och min familj i Persien har påverkat mig. Mitt liv skulle definitivt se annorlunda utan dessa möten med andra familjer och kulturer, utan denna mångfald. Det var många spännande och intressanta talare på "Diversity Challenge", bl a Salvatore Grimaldi (grundare av Grimaldi Industries) som kom till Sverige med sin familj på 50-talet. (Man kan ju fundera på hur Sverige skulle se ut idag utan den italienska arbetskraftsinvandringen på 50-talet?). Salvatore Grimaldi avslutade sitt anförande med några ord som kanske kan bli familjens nya motto: Att våga är det enda sättet att lyckas! För visst är det verkligen så att man måste våga för att lyckas?! Och Tim vågade och lyckades verkligen när vi för några dagar sedan skulle äta middag på vår lokala pizzeria, eller som Tim sa "Man skulle kunna kalla det för pizzafabriken" ;-). Tim har ätit pizza många gånger, men då har vi antingen bakat pizzan själva eller beställt hem. Och när vi beställt hem har alltid pizzabagaren skickat med en klubba till Tim (som man förstås får äta först efter man ätit upp maten ;-). Vi blev förvånade när Tim klev ner från sin stol när han ätit upp sin pizza. "Vart ska du?" undrade Manne. "Jag ska bara fråga en sak..." sa Tim och bara tre år gammal går han fram till pizzabagaren och säger "Nu har jag ätit upp min pizza. Kan jag få en klubba, tack?" Och det klart att han fick ;-). Pizzabagaren tyckte att Tim var så modig och duktig att han till och med fick två stycken! Och ni kan ju föreställa er hur glad och stolt Tim var när han kom tillbaka med sina två gröna klubbor ;-). Det krävs förstås ett helt annat slags mod att bryta upp från sitt hemland och starta om på nytt någon annanstans. Själv kan jag bara föreställa mig vilka våndor som ligger bakom ett sådant beslut, och vilka svårigheter man möter på vägen, innan man kan språket och de dolda koderna, innan man skaffat sig ett nytt nätverk, nya bekanta och nya vänner. Jag känner att den senaste perioden i mitt liv gjort mig modigare, jag kommer inte att i samma utsträckning låta mina rädslor hindra mig från att göra det jag vill göra. Nästa gång jag möter en människa som intresserar mig (kanske från en annan del av världen?) ska jag ha modet att ta första steget till ett möte. Ett möte som kanske ger mig nya insikter och ökad förståelse för det mångkulturella. Och kanske lyckas jag med mitt mod också få en ny vän för livet? Godnatt alla! Skrivet 2008-02-03 00:16:37 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA |