|
Modig vänskap 31 januari 2007Cancer är verkligen känsloladdat, det väcker många känslor och rädslor. Till och med så att vänskapen ibland sätts på prov. För visst blir jag besviken och ledsen när någon jag trodde var en verklig vän inte längre hör av sig. Kanske är det de egna rädslorna som ligger bakom? Men jag blir också överraskad och glad när en tidigare bekant visar sig vara en empatisk och omtänksam vän som ställer upp när det behövs. Ett cancerbesked, eller besked om någon annan allvarlig sjukdom, är en chockartad upplevelse som jag önskar att ingen behövde uppleva. Men när jag nu kommit över den allra värsta chocken kan jag, faktiskt ;-), också se att det finns positiva delar med ett cancerbesked. Det känns om om jag blivit en erfarenhet rikare och fått många nya insikter. Jag har bland annat förstått vikten av vänskap och har lärt mig att acceptera att det finns vänner som stannar livet ut och vänner som kommer och går i olika skeden i livet. Nya bekantskaper är oerhört spännande, från en första trevande hälsningsfras till någonting som kanske utvecklas till en livslång vänskap. Och kanske fick jag idag en ny vän? Träffade en bröstcancersyster och det är först nu jag till fullo förstår ordet bröstcancersyster. För trots att vi aldrig tidigare mötts kändes det som om vi redan kände varandra väl. Det fanns en värme och en förståelse mellan oss som jag inte är van att möta vid ett första möte. Kanske blev mötet så lyckat därför att vi båda var väldigt ärliga. Ärliga med våra känslor, vår ångest och rädsla. Som när jag berättade om senaste besöket hos onkologen (cancerläkaren). En liten, liten knöl på höger arm (så liten att den var svår att hitta...) gjorde mig övertygad om att cancern kommit tillbaka och att jag nu bara hade några månader kvar att leva. Onkologen log lite överseende och sa att cancer inte dök upp på det viset utan att det var lymfvätska som samlats, kanske hade jag burit på bebisen alltför mycket? I relation till cancer kändes lymfödem som en befrielse och förhoppningsvis kan jag med hjälp av sjukgymnasten snabbt komma tillrätta med den något svullna armen. När min bröstcancersyster sedan berättade en liknande historia där cancern visade sig vara en inåtväxande finne skrattade vi gott tillsammans ;-), skrattade åt rädslan och ångesten och lättnaden när det inte var cancer. Vi kände igen mycket i varandras historier, delade samma sorters tankar och hade båda fått liknande insikter. Vänskap var en av de saker som vi talde om och vi kunde båda konstatera att utan våra nära vänner, gamla och nya, hade denna tuffa tid som vi snart båda lagt bakom oss varit ännu tuffare. Tack alla ni som funnits där, ni som lyssnat när ångesten gripit tag i mig, som på olika sätt (med brev, vykort, paket, blommor, mail, telefon, kommentarer i bloggen mm) muntrat upp mig under de tyngsta dagarna och ni som varit modiga nog att bjuda hem oss. Denna modiga vänskap kommer jag föralltid att bära med mig som en rikedom. Och förhoppningsvis har också jag lärt mig att vara en modig vän. Godnatt alla! Skrivet 2008-01-31 23:54:46 KOMMENTARER (5) KOMMENTERA Bara vila, bara vila, bara vila... 28 januari 2007Nu har jag varit tyst i snart en vecka, förkylningen har satt sig på stämbanden ;-(. Har svårt med sådant som jag vanligtvis tycker är kul; sjunga godnattsång, läsa bok, leka med Linus och Tim, samtala med Ellen och Malin och mycket annat... begränsande förstås men det finns fördelar också, den påtvingade tystnaden har gjort att jag under den senaste veckan har lyssnat desto mer. Såklart till alla barnens tjatter för i ett hus med fyra barn är det sällan tyst. Men de egna tankarna har också fått mer utrymme än vanligt. Och någonstans hade jag förväntat mig lyckokänslor nu när sista behandlingen är över men jag är för trött och känner mig fortfarande alldeles för sjuk. Musklerna är trötta, konditionen körd i botten. Och så alla dessa "fantom"smärtor. En stund är det fötterna som värker, sedan övergår det till ryggsmärtor för att sluta med värk i armen. Jag är trött på att vara förkyld, ha ont i kroppen och sakna energi. Och tankarna deppar också. Ingenting känns riktigt roligt. Jag kämpar på, gör så gott jag kan... Men det hjälper ändå inte riktigt. Just nu känns det inte ens roligt att vara mamma, trots alla roligheter som barnen säger och hittar på. Tankarna går i moll... väd händer om jag får återfall? Hur kommer livet att te sig om cancern kommer tillbaka? Jag försöker tänka positivt, komma ut ur huset, lyssna på glad musik och göra roliga saker. Men just nu, mitt i den här eländiga förkylningen som inte vill släppa taget, så orkar jag inte. Jag går mest omkring här i huset och lyssnar, till mina egna tankar och till barnens tjatter. Alla i familjen påverkas när en familjemedlem inte är på topp. Ikväll var det Tim som protesterade när jag skulle natta honom "Om du inte sjunger för mig då tänker jag inte sova, bara vila!". Och så låg han där i sängen med vidöppna ögon och ansträngde sig för att inte somna. Tio minuter och en hel massa gäspningar senare slöt han till slut ögonen med orden "Bara vila, bara vila, bara vila..." och så sov han ;-). Och kanske är det medicinen även för mig, bara vila, bara vila, bara vila... så kommer snart det positiva och all energi tillbaka och jag kan återigen göra allt det där som jag tycker så mycket om, sjunga godnattsång, läsa bok och samtala. Godnatt alla! Skrivet 2008-01-29 00:06:48 KOMMENTARER (7) KOMMENTERA Fåfängans makt 25 januari 2007Vaknade i morse och kände mig fulare än någonsin. Rödgråtna, svullna ögon, ansiktet alldeles runt av kortisonet och näsan röd och sårig. Och när jag skulle tvätta bort nattsömnen ur ögonen trillade den allra sista ögonfransen av... (alla ögonfransar är borta, ögonbrynen mycket glesa men håret på huvudet har redan börjat växa igen, svart och fjunigt ;-). Ser fram emot en ny frisyr till sommaren, är verkligen trött på de slitna, varma buffarna). Som tonåring tillbringade jag ett år hos en svensk familj strax utanför Paris som AuPair. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt och senast jag såg dem var för några år sedan på mannens begravning (han gick bort i cancer knappt 60 år gammal). Idag var jag bjuden till Karin på lunch och alla barnen skulle komma. Ja, de är ju vuxna kvinnor allihop vid det här laget ;-), lilltjejen som jag passade är huvudet längre än jag och läser sista terminen på handels...! Men när jag stod där i badrummet, med den sista ögonfransen på fingertoppen och tittade på min spegelbild funderade jag allvarligt på att ringa och avboka. Min egen fåfänga fick mig att tveka, ville jag verkligen att de skulle se den här (fula) sidan av mig... kanske bättre att skjuta fram mötet några veckor? Och kanske var det då tur att jag gått kursen "Look good - feel better"? Längtan efter min franska familj fick mig att ta fram allt smink och tio minuter senare (och massor med concealer, puder, highlighter och ögonbrynspenna) kändes det lite bättre. Dock fortfarande med fjärilar i magen, vad skulle de egentligen tycka och säga? Fjärilarna i magen försvann vid första anblicken av Karin som var sig lik, varm, hjärtlig och välkomnande. Det var sååå fantastiskt roligt att träffa dem igen! Vi pratade så att vi knappt hann äta den goda lunchen som Karin lagat och tiden gick alldeles för fort, det fanns så mycket att berätta. Ett efter ett försvann "barnen" till sina vanliga liv, arbete och skola, och Karin och jag satt en stund och pratade. Hade kunnat sitta där länge, länge på hennes golv men även jag behövde till slut hem till fredagsmyset med barnen (tjejerna kom från sin pappa idag, jätteroligt!). Jag är otroligt glad och tacksam över att jag inte lät min fåfänga hindra mig och ser mycket fram emot att träffa min franska familj, och deras pojkvänner, män och barn, hemma hos oss i Täby snart. Kanske en vårlunch med persiska förtecken? Ska be Manne hjälpa mig planera (och laga) något riktigt gott. Men jag måste ändå erkänna att jag förvånades över mig själv idag, i skuggan av en allvarlig sjukdom tänker jag ändå tanken att avboka ett efterlängtat möte pga fåfänga. Hur gick det till när utseendefixeringen fick sådan makt? Godnatt alla! Skrivet 2008-01-25 23:39:45 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Bröstcancersyster 22 januari 2007Vet inte vem som hittat på ordet bröstcancersyster men jag tycker om det. Kanske tycker jag om det lite extra eftersom jag inte har några syskon i verkliga livet. Men nu finns det, inom en knapptrycknings avstånd, ett helt "gäng" som delar denna mycket skrämmande upplevelse med mig. Genom bloggarna kan vi ta del av varandras upplevelser och stötta och hjälpa varandra. Och det har hjälpt mig mycket och gett mig styrka, kontakten med andra systrar i samma situation. Idag hade jag en stund över, Manne och Tim åkte iväg till Kista Centrum efter dagis och Linus sov gott i sin spjälsäng. Satt vid min dator och läste om mina medsystrars vardag och kände igen mig i mycket, rädslor och ångest men också glädjefyllda vardagsaktiviteter. Så kom jag till Cissis blogg... 35 årig tjej, bröstcancerdiagnos för två år sedan och i höstas kom beskedet att den spritt sig till lunga och lever. Senaste bloggen i mitten av december har titeln "Jag lever"... några dagar senare gick hon bort. Tårarna rann och ångesten tog tag i mig, det kändes som om någon höll hårt och krampaktigt tag i min bröstkorg, svårt att andas, svårt att äta... för det är just detta alla vi cancersystrar är så rädda för. Återfallet. Och för första gången tror jag att Manne verkligen såg min rädsla, hur verklig den är. Rädslan för att cancern ska komma tillbaka, att den inte ska gå att bota och att jag ska dö tidigare än jag hoppats. Vi pratade länge, Manne och jag, om att inte gömma rädslorna, ta fram dem i ljuset, acceptera dem, stoppa tillbaka dem och sedan fortsätta med livet här och nu. Ångesten och rädslorna finns där men livet här och nu går ändå framåt så sakteliga. De tuffaste dagarna efter sista behandlingen är tillryggalagda och de förkylda småkillarna är på bättringsvägen. (Linus är till och med så pass mycket bättre att dagens försök att krypa ledde honom till Tims åtråvärda lastbil ;-). Min egen ångest har lagt sig till ro och nu ikväll känner jag istället stor sorg. Sorg över att min bröstcancersysters liv blev alltför kort och att hon inte hann uppleva allt det där som hon drömde om. Cissis berättelse och andra bröstcancersystrars berättelser är någonting som jag kommer att bära med mig som en värdefull gåva resten av livet. Godnatt alla! Skrivet 2008-01-23 01:27:07 KOMMENTARER (5) KOMMENTERA Isglass i stora lass 19 januari 2008Idag ”tröstar” min yngsta son och jag varandra. Vi är båda lite skruttiga, var och en på sitt vis. Satt med honom igår kväll på barnakuten på Danderyds sjukhus. Snorig, hostig och febrig sedan några dagar tillbaka men igår eftermiddag kändes det som om han blev allt sämre, ville inte äta och sov bara korta stunder i taget. En fyrabarnsmamma borde väl vara luttrad men jag är ”blödig” vad gäller barnen, åker hellre in en gång för mycket än en gång för lite. Varför ha ont och må dåligt när det kanske finns medicin som gör förkylningen lättare att genomleva? Och det visade sig vara ett klokt beslut, akut bronkit och dubbelsidig öroninflammation… Stackars liten! Alla barn har olika behov och när Linus är pigg och kry är han en mycket självständig liten gosse. Vill helst göra allting själv (7 månader gammal!) och har inget stort behov av kroppskontakt, sover gärna ensam i spjälsängen bara han får mat varannan timme. Men i detta ynkliga sjukdomstillstånd vill han gärna bli buren och sova i famnen. Och det hjälper. Både honom och mig. Mitt kortisonpickande oroliga hjärta och värkande bröst får tröst av den lilla varma och tunga kroppen. Och Linus tunga andning, skrällande hosta och värkande öron får lindring av sömnen i sittande ställning i min famn. Och så har vi sovit hela natten och varit tillsammans hela dagen, tätt, tätt intill, tröstade av varandra. Visst bidrar säkert småbarnslivet med nattvak, akutbesök på sjukhuset och förkylningsoro till den trötthet som jag känner. Men det är ändå denna kärlek och omsorg om barn och familj som burit mig igenom denna tuffa period som jag snart kan lägga bakom mig. Jag upplever att det ofta talas om hur jobbigt det är att ha småbarn men inte lika ofta om vilken glädje och energi barnen också ger. Som idag, när Manne och Tim kom hem med ”Piggelin” och Linus för första gången fick smaka på kall och läskande isglass. Linus första avvaktande och begrundande blick, första slicken, förvåningen i blicken och sedan förtjusningen när han fick hålla själv med bägge händer och smaska i sig den söta, kletiga glassen… Att vara sjuk är aldrig roligt men att ha feber i vårt hus har i alla fall en positiv bieffekt. Som nybliven småbarnsmamma fick jag rådet att ge Ellen isglass när hon hade feber för att undvika uttorkning. Och det rådet har jag följt (och lite till ;-), i vårt hus får man äta hur mycket isglass man vill när man har feber! Vi får väl se hur många ”Piggelin” som ryms i Linus lilla mage under kvällen. Imorgon hoppas jag dock att penicillinet börjat värka och att feber och andra symptom avtar och att han snart sover gott i sin egen spjälsäng igen. Men till dess ska jag trösta och lindra så gott jag kan, och njuta av den lilla varma kroppen som sover på mitt bröst. Godnatt alla! Skrivet 2008-01-19 23:56:39 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA 8:e och sista behandlingen! 17 januari 2008Sista behandlingen avklarad, så otroligt skönt! Nu återstår två tuffa veckor (om biverkningar tar sig liknande uttryck som tidigare) men sedan är det över! Yippie! Eller är det verkligen det...? Rädslan för återfall kommer att finnas kvar länge. Och redan nu har jag ett antal återbesök på Danderyds sjukhus inplanerade. Alla blodprovstagningar förstås. Och ett läkarbesök om drygt två veckor. Men också besök hos sjukgymnasten för att lära mig avslappningstekniker samt hos terapeuten. Ringde terapeuten egentligen för att anmäla mig till en sexveckor rehabiliteringskurs, men hon tyckte det var för tidigt. Kroppen behöver tydligen återhämta sig i lugn takt och någon vattengymnastik var inte att tänka på förrän om några månader. Däremot förespråkade hon sömn och ett möte för samtal. Om rädslan för återfall, oron för Manne och barnen, framtiden i största allmänhet och annat som pockar på... Jag blev besviken för jag längtar verkligen efter rörelse med hög energi, raska promenader i vårsolen eller ett aerobicspass till medryckande musik... Det känns som om kroppen fysiskt gått på lågvarv under hela hösten. När den här resan påbörjades trodde jag att promenader skulle bli ett dagligt inslag i vardagen. Men jag har inte orkat, har mest hållit mig inomhus och varit tilsammans med familjen. Häromdagen peppade dock Manne mig och vi kom ut på en långpromenad i sakta mak. Det var sååå skönt och jag kände hur mycket jag längtat efter rörelse. Båda småkillarna sov i vagnen (!), solen sken från en klarblå himmel och här och var kvittrade en fågel vilket bidrog till den härliga lyckokänslan. Det kändes verkligen som om våren kommit. Sedan dök ytterligare ett vårtecken dök upp längs med vägen. Någon (som kanske längtar lika mycket efter våren som jag?) hade planterat ut en vacker lila krokusplanta i jorden utanför huset ;-). Och jag njöt. Flera gånger stannade jag upp för att känna efter och verkligen njuta. Av vårkänslan men också av att jag var tillräckligt stark för en promenad. Tim och jag läser mycket böcker. Just nu är favoriten, förutom ALLA slags böcker om fordon ;-), Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg som ofta innehåller många klokheter. Och kanske är det såsom Alfons farmor så förnumstigt säger när Alfons och Alfons pappa klagar över att de har långtråkigt när den roliga julen är slut. "Det är bra att ni har långtråkigt!... Att långtråkiga saker finns är bra bara för att det ska bli skillnad när det roliga kommer sedan." Kanske hade jag inte njutit lika mycket av promenaden om jag inte upplevt skillnaden, om jag inte upplevt hur det känns när kroppen sviker och den efterlängtade promenaden får vänta till en annan dag. Kanske är det bra att skillnaderna finns och att vi verkligen lär oss att njuta när det roliga väl händer. Såsom Alfons njöt när det roliga dök upp, när bästa vännen plingade på dörren igen efter sex veckors kikhosta. Men när sagan om Alfons är slut frågar Tim ibland "Var är Alfons mamma egentligen...?"... Och då kommer rädslan för återfall och oron för familjen tillbaka. Hur kommer det att gå egentligen? Och vad svarar jag Tim när jag inte själv vet svaret? Tidigare livskriser har lärt mig att ibland är det bäst att svara med en fråga. "Vad tror du Tim, var är Alfons mamma?". "Hon är nog på jobbet." Tänk så viktigt det är att inte komplicera saker och ting på vuxenvis och att inte överföra de egna rädslorna till barnen! Godnatt alla! Skrivet 2008-01-17 22:29:57 KOMMENTARER (11) KOMMENTERA Snart, snart är det vår! 13 januari 2008Värken i bröstet och den täppta näsan är kvar men idag kändes det ändå lite lättare att andas. Jag till och med hade energi nog att byta en trasig glödlampa, någonting som jag annars tycker är både tråkigt och lite jobbigt även när jag är frisk ;-). Kanske berodde det på Mannes initiativ som tog ut de tre stora barnen på förmiddagen och tände en brasa på tomten. I glöden grillade vi sedan korv och köttbullar till lunch. Lite kallt var det, solen lyste bara blekt genom träden och marken var våt efter gårdagens regn men jag tror att vi alla njöt och tänkte att snart, snart är det faktiskt vår ;-)! Jag njöt verkligen men ändå är det ibland svårt att verkligen vara närvarande i nuet. Tankarna far iväg. Just nu känns det extra svårt för det pågår en ständig kamp inom mig, en dialog som jag har svårt att få tyst på. De elaka tankarna säger att allt (och då menar jag verkligen allt...!) tyder på att jag redan har fått återfall och bara har två månader kvar att leva. De mer resonabla tankarna försöker övertyga om att det inte finns någonting som tyder på att jag kommer att få återfall överhuvudtaget... (100-årsdagen kommer att firas med pompa och ståt ;-). Kanske är det en naturligt process, denna dialog mellan de elaka och de resonabla tankarna? En övning i att bli vän med ovissheten. För ovissheten kommer jag att leva med ett tag framöver. En ovisshet som egentligen alla bär med sig, men som blivit väldigt uppenbar för mig i och med cancersjukdomen. För hur långt blir egentligen mitt liv? Hur mycket kommer jag att hinna uppleva och vara med om? Frågor utan svar. En ovisshet att leva med. Men som kanske också ökar insikten om att varje dag och varje stund är värdefull. Och kanske ökar ovissheten också förmågan att vara närvarande i nuet, att faktiskt njuta av den stickande rökdoften från elden, smaken av den brända korven och ljudet av barnens klagande på kalla fingrar ;-)... och vetskapen att det snart, snart är vår ;-)! Godnatt alla! Skrivet 2008-01-14 01:33:02 KOMMENTARER (5) KOMMENTERA Det finns alltid en lösning på saker och ting! 11 januari 2008Gick in till ”mina” sjuksköterskor när jag ändå var på plats på Danderyds sjukhus för ett extra EKG (hjärtat slår som det ska, värken i bröstet beror på någonting annat, stress kanske?). Ville höra om det fanns hjälp att få till den blödande och ömmande näsan. Möttes av omtanke och medkänsla och fick råd och tips och hjälp. Och då, mitt i sjukhuskorridoren bland alla patienter inne för behandling, kom tårarna. Där någonstans raserade det glada och positiva som jag brukar omgärda mig med som skydd och synligt blev istället tröttheten, orkeslösheten och rädslan. ”Mina” sköterskor tog sig tid, jag fick en axel att gråta emot och så pratade vi. Om rädslan, tröttheten och funderingarna på vad som händer sedan, när behandlingstiden är över och kontakten med sjukhusvärlden blir mindre frekvent. För det har känts som en trygghet i sig, denna täta kontakt med sköterskor och läkare. Att lägga behandlingarna bakom mig känns väldigt, väldigt skönt, bara en gång kvar ;-)! Men tiden efter är oviss, vad händer sedan, hur kommer det att kännas och hur kommer jag att må? Hela onsdagen var jag lite skör, tårarna ville inte ta slut, trots kycklingsoppa och tårta. Därför beslöt vi oss igår för att göra någonting roligt tillsammans med barnen och åkte till Vallentuna där ett nytt bad och gym öppnat. Risken för infektion och den otroliga trötthet som jag känner gjorde att jag beslöt att bara se på då de andra badade. Först möttes vi av regler och policys, den lilla paraplysulkyn som Linus satt i fick inte följa med in i badet. Förklarade min situation, orkar inte bära långa stunder på Linus och bara om vagnen fick följa med in skulle det vara möjligt för mig att dela denna upplevelse med Manne och barnen. Och då möttes jag igen av omtanke och medkänsla och fick ett specialtillstånd som gjorde att vagnen ändå fick följa med. Och det blev så lyckat, vi hade väldigt roligt allihop! De tre stora barnen skvättande tillsammans med Manne i vattnet och jag och Linus på kanten vid sidan om. Tidigare försökte jag ofta dölja när jag inte mådde bra, drog mig för att erkänna mig svag och be om hjälp. Idag försöker jag möta människor så ärligt jag kan. Och i denna ärlighet så möter jag en omtanke och medkänsla som jag tidigare inte visste fanns. En omtanke och medkänsla som gör det omöjliga möjligt. Kanske är det en av de viktigaste lärdomarna på denna resa, att ärligt sträcka ut en hand och faktiskt be om hjälp. För som Manne och barnen brukar säga i kör "Det finns alltid en lösning på saker och ting!". Godnatt alla! Skrivet 2008-01-11 23:42:52 KOMMENTARER (2348) KOMMENTERA Grattis Linus, 7 månader! 8 januari 2007Idag blev Linus 7 månader ;-)! Så fort det gått, och så stor han blivit. Trutar med munnen och säger "Oooh!" till allt och alla. Idag har han för första gången både ätit blomjord och vält en golvkruka ;-). Och Tim har än en gång fått känna sig stor "Aja, baja Linus, inte göra så!". Jag orkade dock inte fira idag. Kanske gör vi det istället imorgon när tjejerna kommer tillbaka från sin pappa? Idag har jag istället bara varit. Två av de hittills tyngsta dagarna har passerat, tyngsta i alla fall rent kroppsligt. Kroppen skälver och skakar, hjärtat slår onormalt fort, musklerna värker och är trötta, ett tryck över bröstet gör det tungt att andas, prata och sjunga och näsan blöder... ändå har jag haft bra dagar, tillsammans med Manne och småkillarna. Lugna och tysta dagar. Jag är oerhört tacksam över Mannes beslut att ta "Time out". I höstas kändes det rätt att göra allt vi kunde för att vardagen skulle fungera så normalt som möjligt. Vi fyllde huset med hjälp utifrån och är oerhört glada över att bland andra mormor, morfar och Veronica funnits på plats. Men nu känns det annorlunda. Det är skönt att vara bara vi. Ett lugn har infunnit sig i huset. Manne har varit där för mig de här två dagarna, stöttat och hjälpt. Med det praktiska förstås; blöjbyte, kvällsbad, matlagning, diskning och annat. Men också med det mentala, för när kroppen sviker då sviker också den positiva framtidstron och rädslan kommer krypande. Och vi har funnit tid att berätta om rädslan. Rädslan för återfall. Rädslan att behöva gå igenom ytterligare behandlingar för att förlänga livet. Rädslan över att vara sjuk, ha ont, bli en belastning. Rädslan över hur barnens upplevelse skulle bli. Rädslan över att inte finnas mer... Och då, när rädslan fått utlopp känns det genast bättre. Rädslan finns där, men är inte längre lika skrämmande. Mannes förståelse och medkänsla lättar på trycket och återigen så finns det plats för framtidstro och fortsatt planering av tomten, invigningsfest, semestrar och annat. Och säkert känns det även kroppsligt redan imorgon bättre. Och då kan vi, hela den stora familjen, fira Linus med Mannes hemlagade kycklingsoppa (som just nu puttrar för fullt på spisen och doftar ljuvligt) och en princesstårta till efterrätt ;-)! ´ Godnatt alla! Skrivet 2008-01-08 23:29:43 KOMMENTARER (8) KOMMENTERA Blås lite mer på mig, mamma 6 januari 2008En olycka kommer sällan ensam brukar man ju säga... I persien pratar man istället om "onda ögat" (ni har säkert sätt amuletterna på resa i t ex Turkiet, ett blått öga som smycke eller liknande). När en olycka sker hemma hos oss, som idag när min kortisondarriga hand välte ner en glasljustake som formligen exploderade på klinkergolvet i köket, brukar vi tända "Esfand", persisk rökelse, för att hålla det onda på avstånd. Kanske hjälper det? Det känns i alla fall bra, och så luktar det gott ;-). Lite rökigt och stickande. Och Tim brukar bara vilja mer och mer "Blås lite mer på mig, mamma" ;-). Jag önskar verkligen att det hjälpte och att jag kunde tända Esfand för alla som drabbas av cancer och annat ont. Vi har flera i vår närhet som nyligen drabbats av cancer men i helgen har tankarna mest vandrat iväg till Persien där både Mannes far är drabbad (hjärntumör) och Mannes kusin (metastaser i magen). Att vara sjuk i ett land utan välfärdssystem är betydligt mycket värre än att vara sjuk i Sverige. Oavsett vad som händer med mig personligen vet jag att Manne och barnen kommer att klara sig, "systemet" tar hand om dem. De kommer att ha tak över huvudet och mat för dagen. Men i Persien kan det se helt annorlunda ut. I de flesta fall är det mannen som ensam försörjer fru och barn, och kanske föräldrar och andra äldre släktingar. En vanlig månadslön ligger på ca 2000 SEK (lammkött har i samma kilopris som i Sverige (!).) All sjukvård är i princip privat och en cytostatikabehandling kostar ca 7000 SEK. En omöjlig ekvation för de allra flesta...! I helgen har Manne och jag samt släktingar i Persien försökt hitta lösningar. Kusinen fick diagnosen tarmcancer för mindre än ett år sedan, lyckades genom gåvor och lån genomgå en operation och ett antal cytostatiskabehandlingar. Det såg ljust ut ett tag. Han började långsamt arbeta och kunde igen försörja sin fru och två döttrar, 5 och 15 år gamla. I fredags eftermiddag fick vi dock beskedet att cancern bildat metastaser... Pengar till eventuell operation och behandlingar, pengar till löpande kostnader (såsom mat och hyra)... Men vad händer om behandlingarna ändå inte hjälper, om kusinen inte överlever? Hur kommer det att gå för fru och barn? Hur stor måste inte deras ångest och rädsla vara? Vi kommer att försöka hjälpa till ekonomiskt och stötta på alla sätt vi kan. Jag är oerhört glad över att vara sjuk i Sverige men önskar ändå att jag vore närmare så att jag kunde finnas där för dem på ett konkret och praktiskt sätt också. Med dessa tunga tankar och funderingar blev det ingen tårta i helgen. Tårta förknippar i alla fall jag med fest och det kändes inte riktigt rätt. Istället har Tim och jag bakat matbröd. Gott och enkelt, utan jäsning, rör ihop allt och ställ in i ugnen ;-). Och Tim var sååå stolt när han berättade för Manne att han bakat alldeles själv och att det var lingonsylt i brödet. Fast han ville ändå gärna ha både smör, marmelad och ost på smörgåsen ;-). Att baka eget matbröd sägs vara ekonomiskt fördelaktigt. Och, även om det inte går att jämföra med förhållanden i Persien, så kostar det på att vara sjuk även i Sverige då en längre tids sjukdom medför både lägre inkomst och högre omkostnader. Så kanske ska ni alla, bara för säkerhets skull, se över era försäkringar och eventuella låneskydd? Och ikväll, när jag går runt med Esfand i huset, och kanske blåser en gång extra på Tim och Linus ;-), ska jag skänka er alla en extra tanke så att ni förhoppningsvis aldrig behöver nyttja era eventuella försäkringar. Godnatt alla! Skrivet 2008-01-06 23:18:06 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA 7:e behandlingen 4 januari 2008Sjunde behandlingen avklarad! Och vår vana trogen passade vi på att utnyttja kortisonruset ;-). Efter förmiddagens sjukhesvistelse och en kort tupplur på soffan tog vi efter dagis med oss barnen till husdjursmässan i Sollentuna. Och hör och häpna, Tim var inte rädd för djuren! Han som annars är rädd för precis allting, även vardagliga saker som han är med om allt som oftast såsom dammsugaren och badvatten som rinner ut ur badkaret. Att klappa smågrisarna var roligast men även ridturen på den lilla ponnyhästen uppskattades mycket. Inspirerad av Åsas nyförvärv (en häst, se tidgare kommentar) och gårdagens upplevelse funderar vi på vårens aktiviteter för Tim. Kanske kan Täbys 4H-gård och lite ponnyridning göra att han somnar tidigt ;-) och sover gott hela natten? Men kanske blev upplevelsen av alla djur för mycket för Linus som vaknade redan klockan 12 inatt och tyckte att det var dags att stiga upp och leka med mamma och pappa. Fortfarande kortisonpigg gjorde det inte så mycket men när han väl kom till ro igen vid 2-tiden kände jag att det var för sent för att blogga även om tankarna snurrade runt i huvudet. För varje besök på Danderyds sjukhus och alla möten med läkare och sjuksystrar ger bränsle åt alla tankarna. Hur kommer den här resan att sluta egentligen? Vart för den mig som person och oss som familj? Och hur lång blir resan? Vågade i alla fall ställa några av mina frågor till läkaren igår. Alla som har cancer som metastaserat till lymfsystemet blir erbjudna att delta i den dosintensiva studien och 90-95% tackar ja. För att cancern ska klassificeras som aggressiv är det 5 olika kriterier man bedömmer där tillväxthastigheten är en. En aggressiv form av cancer har en ökad risk för återfall. Men frågan som jag funderar mest över ställde jag aldrig. Mest pga av att jag vet att det inte finns något bra svar, möjligtvis bara vaga uppfattningar och spekulationer... Har cellgiftsbehandlingen haft önskad effekt eller kommer jag att drabbas av återfall? Och vad händer med mig och familjen i så fall...? Mycket roliga aktiviteter och många skratt ska nog hjälpa både att hålla tankarna i schack och ge hög livskvalitet ändå fram till den numera berömda 100-års tårtan ;-) Malin fick i julklapp en tårtkokbok med en massa roliga tips och idéer och fram till jag fyller 100 år ska vi nog ha lyckats hitta vår favorit ;-). Kanske dags att fira helg med en hemlagad lite busig tårta? Bäst att passa på så länge jag kan skylla eventuell viktuppgång på kortisonet ;-). Skrivet 2008-01-04 10:17:07 KOMMENTARER (3983) KOMMENTERA Nyårlöfte: Skratta mycket! 2 januari 2007Tim kunde inte riktigt bestämma sig imorse om han skulle vara glad eller ledsen och arg. Efter en ganska lång ledighet var det i alla fall dags för honom att gå till dagis igen. När den nya gaffeltrucken, som han fick av Tomten, fick följa med bestämde han sig för att det faktiskt var roligt att gå till dagis ;-). Och jag fick en välbehövlig paus. Att ta hand om en sexmånaders bebis är betydligt enklare än att ta hand om en ostimulerad överenergisk treåring. För vad hittar man på dag efter dag, mitt i vintern, när det inte ens finns snö att roa sig med? Lego, pussel, vattenfärger och småbilar i alla ära, men vart ska allt spring i benen ta vägen? Förkylningen är kvar i oförminskad styrka så jag passade på att sova när Tim var borta. Det är en vanlig bondförkylning med snuva (och ingen feber tack och lov) men sällan har jag känt mig så sänkt. Cellgifterna gör att slemhinnorna är väldigt sköra och det har gjort att jag nu har sår både i, på och runt näsan. I kombination med att jag börjat tappa både ögonbryn och -fransar är jag inte direkt någon skönhet... :-( Ikväll känner jag mig dock lite piggare, men kanske beror det på kortisonet som jag tagit inför morgondagens behandling. Näst sista! Snart är det över... ;-). Tycker ändå att det har gått ganska fort, kanske för att vi haft annat att fokusera på. Linus som blivit så "stor", föredrar gröt framför välling och snart, snart kan krypa! Han står "lull" och blir mycket arg när det oftast går mer bakåt än framåt ;-). Och vårt tomtprojekt som fortskrider. Häromdagen var Tim och jag ute och lekte på vår nybyggda nästan 70 kvm stora altan. Tänk vilken invigningsfest vi kan ha! Och så bloggen förstås och alla era kommentarer som ger mig så mycket styrka och glädje. Någonting annat som växer fram starkare för varje dag är kärleken och vänskapen mellan Linus och Tim. Idag när Tim kom hem från dagis, väldigt glad och med massor att berätta, lekte han och Linus kurragömma med varandra för första gången. Tim körde iväg Linus som satt i sin "lära-gå-stol" till hallen. Sedan sprang Tim och gömde sig och ropade på Linus varpå Linus med sina små fötter fick fart på stolen och letade upp Tim. Och båda skrattade högt! Och så började leken om igen ;-). Att höra barnen skratta är till och med bättre än att skratta själv ;-). Det känns dock som om vi under denna tuffa period har skrattat alldeles för lite. Energin har inte riktigt räckt till. Vilket är synd för det sägs ju att skrattet har en läkande kraft. Men nu när energin kommer åter är det dags, år 2008 ska jag göra saker som får mig och mina närmaste att skratta mycket ;-). Godnatt alla! Skrivet 2008-01-03 00:21:43 KOMMENTARER (4) KOMMENTERA Gott Nytt År! 31 december 2007Efter ett lugnt och stilla nyårsfirande med Manne och småkillarna önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År! Hoppas att det nya året ger oss alla mycket att glädjas åt. Godnatt alla! Skrivet 2008-01-01 00:53:15 KOMMENTARER (10) KOMMENTERA |