|
Time out 29 november 2007”Det är nog bra att komma ut ur huset och träffa arbetskamraterna, ha någonting annat att tänka på. Hämta energi helt enkelt. Helena har ju ändå all praktisk hjälp hon kan få i form av mormor, morfar och barnflickan...”. Så resonerade vi när beslutet togs att Manne skulle fortsätta arbeta. Men det har inte fungerat som vi hade tänkt. Jag har förvisso fått all praktiskt hjälp jag behövt men jag har haft (och har fortfarande) ett stort behov av Mannes stöd och närvaro, främst mentalt. Någon att prata med om de svåra tankarna och känslorna och ibland gråta ut hos. Samtidigt har jag ibland känt att jag kanske borde hålla igen med mina känslor då jag vetat att Manne haft viktiga möten eller leveranser. Balansen har varit svår, jag vet att arbetet är krävande och det är svårt att leva upp till förväntningarna om all energi går åt hemmavid. Jag vet att också Manne har upplevt att det varit svårt och känt sig splittrad, inte kunnat fokusera ordentligt vare sig på mig, barnen eller arbetet. Därför tar Manne ”Time out” från jobbet genom att tidigarelägga sin föräldraledighet från mitten av december. För mig känns det otroligt tryggt och trösterikt. Upplevelsen av behandlingarna och biverkningarna blir tyngre och tyngre och jag blir alltmer trött, både fysiskt och mentalt. Det ska bli väldigt skönt att ha Manne hemma på heltid. Och jag är övertygad om att barnen kommer att älska att ha till sin trygga och busiga pappa hemma mer än vanligt ;-). Många frågar mig hur Manne mår och hur han upplever detta. Hur kändes det egentligen för Manne att få cancerbeskedet? Vilka tankar och känslor går han och bär på? Och hur har han orkat vara allas starka stöd genom detta? Vem pratar han med när det är som allra, allra jobbigast och hur tror han att detta kommer att påverka honom och vår familj framöver? Kanske finns det ytterligare frågor…? Nu när Manne får lite mer tid över ska jag be honom reflektera kring detta i en egen blogg. Cancer, liksom andra svåra sjukdomar och bekymmer, drabbar hela familjen och kanske kan hans upplevelse vara till stöd för någon som befinner sig i en liknande situation…? Skrivet 2007-11-29 21:51:07 KOMMENTARER (0) KOMMENTERA Persisk saffranskaka 28 november 2007Doften av nybakat är bland det bästa som finns! Själv bakar jag alldeles för sällan ;-( men uppmanad av bl a Arne (se kommentar i gårdagens blogg) kommer här ett recept med persisk anknytning innehållandes SAFFRAN. Persien har världens främsta saffransodlingar och saffran används i mycket av den persiska matlagningen. Maman Bozorg (farmor) köper dock knippen med hela pistiller från saffranskrokusen och maler själv hemma vilket ger en krydda med helt annan kvalitet än vi är vana vid här i Sverige. När vi själva besöker Persien brukar vi ta med oss högkvalitativ saffran i vacker och exotisk förpackning hem. Inspirerad av Postens Distanshandelssatsning ;-) har jag funderat på att importera denna typ av saffran och starta en internetsajt för försäljning... några presumtiva kunder ;-)? Här kommer receptet, kan kanske passa så här i adventstider: PERSISK SAFFRANSKAKA 3 ägg, 2 dl socker, 75 g smör, 1 dl mjölk, 3 dl vetemjöl, 1 1/2 tsk bakpulver, 1 nypa saffran (borde motsvaras av 1-2 påsar), 2 dl pinjenötter. Vispa ägg och socker. Smält smör, tillsätt mjölk och saffran. Blanda samman mjölkblandningen med äggsmeten. Blanda i bakpulver och mjöl. Rör smeten slät och häll i smord och bröad form (jag använder cocos). Strö på nötterna. Grädda 40 min i 175 grader i ugnens nedre del. Ät som den är eller med jordgubbar och vispgrädde. Mums! Skrivet 2007-11-28 17:13:21 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA "Helena von Persien ;-)" 27 november 2007Så mycket lättare det är att vara glad och positiv utan smärta. Och idag kände jag mig glad på riktigt för första gången på många dagar. Smärtan avtar. Har haft problem med inflammation i munnen och haft svårt att både äta och prata. Och jag som tycker så mycket om att prata ;-)! Kanske har familjen tyckt att det var lugnt och skönt, fast å andra sidan har jag nog varit betydligt mer grinig än vanligt... För jag tycker också om att äta och nu har jag i flera dagar bara ätit youghurt och snabbmakaroner. Har inte ens kunnat dricka Caffe Latte och äta "tröstchoklad" och då är det illa! Längtan efter god mat har gjort att jag längtar efter Persien (Manne kommer från Iran). Maman Bozorgs (farmor på persiska) välsmakande och vällagade mat... Gheime... Ghorme Sabzi... Zereshk Polo... Visst låter det exotiskt! Och det är så fantastiskt gott, smakrikt men inte starkt. Manne lagar persiskt ibland och vi äter på persiska restauranger men det blir ändå inte samma sak (sorry Manne ;-). Maten i Persien kryddas av människorna och kulturen, de speciella dofterna som kännetecknar landet och ljudet från moskéerna och gatuförsäljarna. Har varit på besök i Persien vid två tillfällen och nu längtar jag tillbaks. Skulle återigen vilja träffa min stora härliga familj och kanske är jag denna gång mindre rädd för att försöka tala språket. Språket känns mer och mer bekant då Manne alltid talar persiska med Tim och Linus samtidigt som jag blir modigare. Om jag klarat av bröstcancer och denna tuffa behandlingsperiod kan jag väl inte resa till min familj och vara rädd för att prata! Längtar också efter att få uppleva mer av landet. Dels återse platser som jag redan varit på... Bazaren i Teheran med ett myller av människor och varor av olika slag, den fina butiken med konsthantverk, kontrasten mellan den rika norra och den mycket fattiga södra delen av Teheran... Men också besöka helt nya platser... Byn i norra Persien där Mannes mor och far är uppväxta (efter att de i småbarnsåldern flyttade från Ryssland), Persepolis (ruinerna av en uråldrig cermoniell huvudstad i det Persiska Riket), staden Shiraz (Shiraz-druvan kommer ursprungligen härifrån) och Kish (en tullfri tropisk ö mellan Iran och Dubai) där Mannes systerdotter bor... Och idag bestämde vi oss ;-)! Någon gång i mars åker vi, troligtvis i samband med det persiska nyåret. Det ska bli så fantastiskt roligt, att återse alla och se deras reaktion på Tim som blivit "stor" och på Linus som de inte träffat tidigare. Vart vi åker förutom Teheran har vi inte bestämt ännu. Kanske till mina svärföräldrars barndomsby? Manne säger att där finns absolut ingenting att göra, bara se på stjärnorna, tala med människorna och njuta av den goda enkla maten. Nej, resan kommer nog inte att hjälpa mig bli av med de extra kilo jag troligtvis lägger på mig på grund av kortison (och tröstchoklad...) men jag är säker på att vår resa kommer att göra gott för själen. Kanske kan vi här hitta tiden att göra ingenting, bara prata och lyssna till varandra...? Skrivet 2007-11-27 23:04:21 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Tid att lyssna 25 november 2007Som de allra flesta barnfamiljer försöker också vi att få tiden att räcka till. Det händer att vi både sover och äter i skift ;-). Det gör att tiden som vi, bara Manne och jag, har tillsammans känns väldigt begränsad. Nu vet vi att det är så här under en kort tid (snart moppeålder... ;-) men i det här skedet i livet känns det som om vi hade behövt mer tid tillsammans. Tid att bara vara, tid att prata, tid att lyssna... Det sägs att par där kvinnan drabbats av bröstcancer har lägre frekvens skilsmässor. Och det är ju en trösterik tanke när det är tufft ibland... ;-) För relationen påverkas definitivt av ett cancerbesked. När vi är igenom detta till våren tror jag att vi kommit varandra närmare än någonsin. Men en del dagar mitt i känns det inte riktigt så. För det finns ingen tid över att bara vara tillsammans och lyssna till varandra. Ett cancerbesked är omvälvande för alla runt omkring och det är inte bara jag som drabbas och som upplever rädsla, ångest och smärta. Jag tror att lyssnandet, snarare än själva upplevelsen, är en förutsättning för att komma varandra närmare. Kanske måste man medvetet och aktivt skapa möjlighet och tid att lyssna till varandra? Skrivet 2007-11-25 23:13:02 KOMMENTARER (0) KOMMENTERA Identitet 24 november 2007Försökte shoppa julklänningar med tjejerna idag. Trots att Täby Centrum är sveriges största inomhuscenter kom vi hem tomhänta! Det blev väldigt uppenbart att medelålders föräldrar och prepubertala unga damer inte har samma uppfattning om vad som är snyggt ;-). Kanske kan vi hitta en kompromiss om vi sover på saken? För jag förstår att kläderna är viktiga för identiteten och självkänslan och att en grå ylleklänning kanske inte är vad en 11-åring drömmer om... (Fast hon var verkligen jättesöt i den! ;-). Jag har på senare tid blivit väldigt medveten om hur viktigt detta med grupptillhörighet är. En stor del av identiteten påverkas av vilken grupp vi tillhör. Och när man är 9 och 11 år gammal ska det förstås helst vara "coola-gänget"... (med allt vad det innebär, måste erkänna att jag är vädligt glad att tjejerna inte är särskilt coola, än i alla fall...). Men grupptillhörigheten är viktig för alla, alldeled oavsett ålder. För mig kretsar livet just nu bara kring den närmaste familjen och sjukdomen. Utanför hemmets väggar fortsätter livet och all aktivitet obemärkt utan mig. Det känns märkligt och skrämmande att inte längre vara delaktig. De sociala nätverk som jag varit delaktig i fortsätter utan mig. Jag kan inte längre ta en kvällspromenad med granntanterna, gå på lunchgympa eller låta arbetet vidareutvecklas tillsammans med arbetskamraterna. Sjukdomen gör också att jag blir delaktig i nya sociala nätverk. Grupptillhörigheter som jag kanske inte ens vill ha... för vem vill egentligen vara en "bröstcancersyster"? Funderar en del kring hur dessa förändrade grupptillhörigheter påverkar min identitet... och hur lätt eller svårt det blir att kliva tillbaka in i tidigare sociala nätverk när jag blir frisk igen? (Om det pirrar i magen att gå tillbaka till jobbet efter fem veckors semester hur ska det då inte kännas efter en långtidssjukskrivning...?) Klädvalet kan påvisa och ibland t o m påverka grupptillhörigheten. När jag var ung var man tvungen att ha "rätt" kläder om man skulle tillhöra "coola-gänget". Jag valde dock bort alla märkeskläder med argumentet att jag absolut inte ville betala extra för varumärket. (Men så här i efterhand tror jag snarare att det var rädslan för att bli avvisad som avgjorde. För tänk om jag hade haft "rätt" kläder men ändå inte fått vara med...). En julklänning påverkar förstås inte tjejernas grupptillhörighet men det påverkar ändå deras identitet och hur de uppfattar sig själva. Kanske ska vi imorgon gå tillbaka till Täby Centrum om köpa de glittriga röda julklänningarna istället...? Skrivet 2007-11-25 00:36:28 KOMMENTARER (5) KOMMENTERA Vem vinner slaget? 22 oktober 2007Hur många gånger kan jag berätta om tröttheten utan att det blir tjatigt? Har vid det här laget lärt mig att man kan vara trött på många olika sätt... just nu är jag framför allt ofantligt trött på att må dåligt! Alla dessa biverkningar som avlöser varandra, alltid är det någonting som gör ont eller besvärar ;-( Det känns också som om jag "tappat gnistan". Jag bara är utan det där lilla extra, det glada, glittrande... Jag fungerar fortfarande, gör en sak i taget, klarar fortfarande av mesta som jag brukar göra. Men det går långsamt, utan energi. Jag saknar det pigga och alerta. Det känns nästan som om jag tappat bort mig själv, det som kännetecknade mig. Och en ganska tråkig, energilös människa har tagit min plats. Och det gör mig arg. Ilskan är tillbaka med full kraft. Jag vill inte vara tråkig och humorlös! Försöker hitta på roliga saker, som pepparkaksbak, välkommen hem frest en onsdagkväll, fika på stan mm. Men mitt i alla glada aktiviteter kommer den där tråkiga människan ändå fram, hon som inte glittrar och kvittrar utan bara är... trots all vilja och ansträngning är det ändå till slut tröttheten som vinner slaget. Kanske ska jag låta bli att anstränga mig och bara sova istället? Godnatt alla. Skrivet 2007-11-22 22:30:59 KOMMENTARER (6) KOMMENTERA Att skingra tankarna 20 november 2007Paniken och ångesten har klingat av och ersatts av en enorm trötthet. Finner ingen reda i mina tankar ikväll. Orden far omkring utan styrsel och struktur. Även om det mest är snälla tankar kvar ska jag kanske bara sova istället? Men innan jag somnar ska jag nog fundera ut något roligt att göra imorgon eftermiddag när tjejerna kommer? Få saker har så hög mysfaktor som pepparkaksbak... det vore kanske något att hålla ångesten i schack och skingra tankarna med...? Godnatt alla. Skrivet 2007-11-20 22:39:55 KOMMENTARER (1) KOMMENTERA Rädsla som drivkraft 18 november 2007Denna helg har ångesten tagit struptag om mig. Vet inte varför det kom just nu men jag har känt samma rädsla och panik som jag gjorde när jag fick beskedet... "Det är cancer...". De elaka, otäcka tankarna har inte gått att stänga av. Har försökt sova, tröstäta, promenera, aktivera mig... ingenting har hjälpt. Tänk om... hur ska det gå för Manne? Och barnen? Välbekanta tankar vid det här laget... och så två nya ord som dykt upp... livets slutskede... känner mig rädd, vad innebär "livets slutskede" egentligen i form av rädsla och smärta...? Minns mitt sista samtal med min väninna när cancern spritt sig till lungorna och hon var rädd för att somna, och kanske aldrig mer vakna... Samtidigt känner jag mig arg och besviken på mig själv, vilken patetisk självömkan! Jag vet att livet skulle gå vidare utan mig. Vi lever i ett land med social trygghet (tänk på alla människor och barn som kämpar för brödfödan och tak över huvudet varje dag...), Manne och barnen skulle klara sig alldeles utmärkt. De skulle känna sorg och initialt skulle vardagen förändras, men sedan skulle de med tiden hitta ett nytt, gott liv fullt med kärlek och skratt. Försöker ändå finna mig i och acceptera rädslan. Rädsla är en av människans viktigaste drivkrafter och kanske är min panikartade rädsla ett sätt att mobilisera de krafter som behövs för att i slutänden besegra cancern? Godnatt alla. Skrivet 2007-11-18 22:45:12 KOMMENTARER (7) KOMMENTERA När lugnet lägger sig 16 november 2007Jag älskar verkligen att vara tillsammans med barnen. Att vakna bredvid en varm och gosig bebis, att sitta bredvid Tim i soffan när han dricker sin morgonvälling och tittar på barntv och på eftermiddagen göra pärlhalsband med en stor burk pärlor, en skatt ;-), som vi hittade i Malins rum. Men trots detta är det otroligt skönt när de sover! För goset förbyts snart i en arg bebis som vill ha mat och ny blöja, Tim sitter inte stilla länge utan vill snart hitta på vildare lekar och skatten från Malins rum... alla (!) pärlorna trillade ut på vardagsrumsgolvet. Jag har både sopat och dammsugit men vi kommer nog att hitta småpärlor på golvet länge... Men kanske blir jag ändå allra mest trött av att det aldrig är tyst. Detta ständiga mamma titta, mamma kom, mamma kan du... Därför är det så skönt när de sover. Lugnet och tystnaden lägger sig och det finns tid att slutföra alla projekt som startats tidigare på dagen. Och när allt det är klart, en kopp te, lite vuxenprat och utrymme för alla tankar. Idag har jag funderat lite över hur det är att vara nära anhörig till någon som fått diagnosen cancer. Vilka tankar och känslor går man och bär på? Och hur får man vardagen att fungera? Kanske ska jag be Manne berätta...? Ska snart sova, bara lite blåbärste först. Godnatt alla. Skrivet 2007-11-16 22:28:48 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA 4:e behandlingen 15 november 2007Om två veckor har jag klarat av hälften av allt, både behandlingar och biverkningar, och det känns fantastiskt skönt! Linus och Veronica (barnflickan)var med mig på sjukhuset idag och det kändes väldigt bra. Tankarna höll sig på behändigt avstånd och det kändes heller inte så ensamt. Vi pratade, fikade, lekte med Linus och hann dessutom sitta sida vid sida och läsa en liten stund när Linus sov i vagnen. Men nu ikväll har jag huvudvärk och är väldigt trött. Småkillarna sover, alla måsten avklarade. Ikväll blir det varken vuxenprat med Manne eller målning, jag måste sova. Godnatt alla. Skrivet 2007-11-15 20:41:42 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Terapeutisk kreativitet? 14 november 2007Länge har vår köksvägg varit tom i väntan på att rätt tavla ska dyka upp. Men idag, när jag var på sjukhuset för att träffa läkaren och lämna blod inför morgondagens behandling, fick jag en briljant (?) idé. Så på väg hem från sjukhuset stannade jag impulsivt i färgaffären och shoppade loss; pannåer, färger, penslar... Nu ska det målas kökstavlor! Och jag som inte målat sedan mitt år på highschool när jag var 19 år... När jag var ung drömde jag om att bli konstnär och författare, konstfack hägrade. Men jag följde inte mitt hjärta utan valde en annan väg, trygg och säker. Jag har inte saknat skrivandet eller målandet, jag antar att det kreativa tagit sig i uttryck på andra sätt under några år. Men idag kände jag ett oerhört starkt sug efter att börja måla igen, att igen utrycka mig i färg och form. Kanske är det ytterligare ett sätt att bearbeta alla tankar? De där tankarna som ibland är omöjliga att få tyst på... tänk om..., statistiken säger..., hur kommer det att bli... Jag började måla lite smått redan i eftermiddags, med Linus på höften... det kändes lite ringrostigt, nästan pirrigt, men väldigt lustfyllt ;-). Jag gav dock upp ganska snabbt när det visade sig att även Linus drömmer om att bli konstnär... han sträckte sig efter både färger och penslar och talade högt och tydligt om att han tyckte det var orättvist att bara mamma fick måla ;-). Om tavlorna någonsin kommer upp på köksväggen återstår att se. Jag är vanligtvis väldigt målfokuserad, men kanske är det inte målet som är det viktiga denna gång, utan resan dit? Skrivet 2007-11-14 23:20:46 KOMMENTARER (4) KOMMENTERA Envist hår 12 november 2007 kl 23.00Jag trodde det skulle ta max 3-4 dagar, men håret (om man fortfarande kan kalla det för hår? ;-) är fortfarande kvar. Inte mycket men ett tunt, tunt lager. Det sticks och värker. Och det känns obehagligt... Biverkningarna, däribland håravfallet, är ju det enda synliga beviset på att cellgiftet verkar. Så varför trillar inte håret av helt och hållet? Det känns otäckt... Tänk om cellgiftet inte hjälper, om det trots behandlingarna finns cancerceller kvar på drift i kroppen? Ser fram emot mitt kala huvud... Är på sätt och vis glad över att det är 5 behandlingar kvar, även om jag nu på torsdag kommer att vara otroligt glad och lättad över att jag (redan) klarat av hälften! Skrivet 2007-11-12 22:52:52 KOMMENTARER (5) KOMMENTERA Snart "moppeålder" 12 november 2007 kl 03.00Vad gör man med en klarvaken bebis mitt i natten? För tredje natten i rad vaknar Linus pigg och tror att det är morgon... han pratar, leker och skrattar... Å andra sidan sov jag ändå inte så gott. Drömmer mycket och har ont. Min mun är full med blåsor. Kunde inte njuta av den kladdiga chokladkakan igår. Inte av någonting annat heller, smärtan är i vägen. Om några dagar är mina blåsor borta men jag lider med dem som tvingas leva med livslång, obotlig smärta. Manne, som också vaknade av Linus högljudda joller, ska försöka somna om i gästrummet på övervåningen. Själv ska jag ta hand om och roa Linus så att inte HELA huset vaknar. Snart ringer klockan för de som ska iväg till arbete, skola och dagis imorgon bitti. Jag har ju däremot förmånen att kunna ta igen förlorad nattsömn på dagtid. Om jag föreställer mig att Linus snart är i "moppeålder", har skostorlek 45 och absolut inte vill gosa med mamma känns det nog bättre och lättare att vara vaken mitt i natten med en pigg bebis ;-). Skrivet 2007-11-12 03:03:59 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA Livet är en fest... 10 november 2007Paketeringen är viktig (avgörande?) men hur mycket är vi egentligen beredda att betala för det tjusiga yttre? Det finns en butik i Täby Centrum som BARA sysslar med paketering. Där finns alla slags omslagspapper, kartonger, snören, tejper osv att köpa hem, men du kan också gå dit och få själva presenten, som du köpt i en annan butik, tjusigt inslagen. Kanske är det affärsidén, köp någonting billigt och få det att se exklusivt ut genom den vackra paketeringen? Kanske är detta även Renée Voltaires affärsidé? Idag i mataffären såg jag en hel avdelning med Renée Voltaires tjusigt paketerade hälsomat. Bl a 150 g frön (sånt man ger till fåglarna i vintertider...) i en snygg glasflaska. "Bra till allt" stod det på etiketten. Och på prislappen stod det 72 kronor (!). Även jag tycker att paketeringen är viktig. Häromdagen, när min blå Buff med drakar fortfarande var blöt efter tvätten, virade jag istället en skarfs runt huvudet när jag skulle iväg. Men det kändes inte rätt, det var inte jag. Jag kände mig som den sjungande kvinnan i "Panta-mera"-reklamen... ;-) Åkte därför idag, men hela den stora familjen (sex personer!) hem till en privatperson i Bromma, och köpte fler Buffar i olika färger och mönster. Nu kan jag välja och vraka och hitta en buff som passar både kläder och humör. För utseendet ÄR viktigt för mig, med eller utan hår vill jag känna igen mig själv när jag tittar i spegeln. Samma vecka som jag fick beskedet "Det är cancer..." gick jag och köpte en riktigt fin och dyr ansiktskräm i exklusiv burk. För det var jag värd. Utan hår skulle i alla fall min hud vara spänstig och vacker. (Fast reklamen ljuger, den fungerar inte. Senaste tiden har, trots dyr kräm, givit mig fler ovälkomna rynkor... :-( I matbutiken köpte jag i alla fall inga dyra hälsofrön. Så mycket var inte jag beredd att betala för den tjusiga paketeringen. Men jag blev inspirerad och hemma hittade jag Renée Voltaires kokbok undangömd i bokhyllan. Om det är så hälsosamt vet jag inte, men tjejerna bakade en underbart god och väldigt kladdig chokladkaka. Och medan kakan stod i ugnen (den ska vi smaska på imorgon till fars dag) bredde vi ut en filt framför öppna spisen och hade inomhus pick-nick. Till Tims stora lycka som utbrast "Vilken fest!". Paketeringen är alltså avgörande men behöver inte kosta så mycket ;-). En filt på golvet förvandlade mellanmålet till en fest! Skrivet 2007-11-11 00:57:19 KOMMENTARER (0) KOMMENTERA Semesterplaner? 8 november 2007Tänk så skönt det vore att vara sjuk en vecka... Jag förstår att det låter konstigt, men jag menar förstås inte allvarligt sjuk utan sådär som man kunde vara innan barnen kom. En hostig och snuvig vecka nerbäddad i sängen med några bra filmer, böcker och tidningar, honungsvatten, halstabletter, kanske en Marabou mjölkchokladkaka... Håll med om att det låter lite skönt ;-)! Mormor reste hem idag och genast känns vardagen tyngre. För allt, inte minst kring barnen, måste ju ändå skötas. Det ska lagas och ätas mat, badas och tvättas hår, läsas och förhöras läxor och mycket, mycket mer. Det klart att vardagan utan mormor kommer att fungera ändå men vi kommer alla att sakna mormor. Tjejerna kommer att sakna stunderna med högläsning och bakning, Tim kommer att sakna en lekkamrat som alltid ställler upp och Linus kommer att sakna den ständiga uppmärksamheten. Och Manne och jag kommer att sakna tryggheten i att mormor finns här. Det är dock skönt att veta att mormor kommer tillbaka om några veckor efter en välförtjänt (!) semester på Tenneriffa. Och kanske är det egentligen det som det handlar om. Semester. Den där efterlängtade sjukveckan är kanske egentligen längtan efter semester? Att få ta en paus från vardagen, sjukdomen och alla tankar. Kanske är det så att vi, förutom "tomtinvigningsfesten", också borde planera en resa till varmare breddgrader när allt detta är över? Skrivet 2007-11-08 22:33:22 KOMMENTARER (4) KOMMENTERA Tankarna vilar 7 november 2007Illamående och trött. Känner mig deppig. Kanske bäst att låta tankarna vila och sova istället? Skrivet 2007-11-07 22:39:46 KOMMENTARER (6) KOMMENTERA Egen personlighet (och vilja) 6 november 2007"Mamma, du som tycker det är roligt att skriva borde bli författare. Du kan skriva om oss! Skriv om barnuppfostran, om trotsålder och sånt... ;-)". Tjejerna är tillbaka igen och det känns jätteskönt. De tycker att det är "coolt" med en mamma som bloggar, även om de inte visar något större intresse för inehållet. För dem är detta ingen stor grej... "Mamma är frisk nu för doktorn tog bort cancern. Hon äter medicin bara för säkerhets skull. Bloggen är för att hon inte orkar säga allting flera gånger till alla som är intresserade och undrar." Alla fyra barnen har sin individuella personlighet och charm och hanterar min "sjukdom" på helt olika sätt. Ellen frågar mest hur mitt utseende har och kommer att förändras, Malin undrar hur jag mår och hur hon kan hjälpa till och Tim frågar (ofta) om jag är glad och orkar leka. Linus bara jollrar och skrattar (han är en otroligt glad och förnöjsam bebis vilket känns fantastiskt skönt just nu). Olikheterna är otroligt berikande för mig att uppleva, men också för barnen själva. Att de har olika personlighet gör att de blir väldigt kreativa tillsammans, de lär sig och tar stöd av varandra. Och det är fascinerande att se hur detta faller sig helt naturligt, hur de med automatik gör olikheterna sinsemellan till en gemensam styrka. Skulle jag skriva en bok om barnuppfostran, som Ellen förslog, skulle den bli väldigt kort. Det skulle bara stå "Respektera individen". Det är det allra, allra viktigaste tror jag. Att var och en blir sedd och bemött såsom en egen individ med egen personlighet och vilja. Fast detta med treårstrots och egen vilja skulle kanske ändå få ett eget kapitel... för ibland, när Tim lägger sig på golvet och skriker "JAG VILL ÄNDÅ INTE!!!", känns det definitivt som om han fick en alldeles för stor portion egen vilja ;-). Skrivet 2007-11-06 23:08:20 KOMMENTARER (2) KOMMENTERA Alla vill till "himmelen"... 5 november 2007Det finns flera yttre faktorer som i hög grad påverkar hur jag mår i kropp och själ. Min närmaste familj, mitt stöd, måste må bra och fungera. Och vardagen måste fungera, för mitt i denna livskris så fortsätter (konstigt nog) vardagen. Med inköpslistor, veckohandling, matlagning, tandläkarbesök, service på bilen mm... Det finns en yttre faktor som tar mycket av min energi just nu. Bilen. Den är förvisso toppen (en sjusitsig VW Touran -03), den har bara ett enda fel, den är alltid på verkstaden... Det började för ett och ett halvt år sedan (!) genom att motorsymbol-lampan lyste på instrumentbrädan. I samband med service skulle även detta fixas. Men problemet visade sig svårlöst. För en månad sedan fick vi dock bilen åter, nu med en helt ny motor. Äntligen fick vi vår bil tillbaka! Jag bryr mig egentligen inte så mycket om bilar (bara de funkar...) men jag upplevde riktig glädje när vi fick tillbaka vår bil igen ;-). Idag var jag mindre glad. Motorsymbol-lampan lyser igen...! I relation till filosofiska tankar om livet är detta med bilar givetvis världsligt :-). Men när de yttre faktorerna inte fungerar, när vardagen krånglar, så tar det energi och tid. Och det känns som om jag behöver all tid och ro jag kan få. För att vara Helena, mamma, fru, vän, dotter, arbetskamrat mm... och för att få utrymme för alla filosofiska tankar om livet som känns så oerhört viktiga just nu. Som en vän till mig skrev, det måste finnas utrymme för att "...sortera så många tankar som behövs i rätt riktning för att de ska vara större än de jobbiga." Tack alla ni som hjälper mig med min vardag. Som gör att dessa yttre faktorer inte stjäl min energi och som ger mig möjlighet att sitta här kväll efter kväll och filosofera. Och vad gäller bilen... tillsvidare glädjer jag mig, å Tims vägnar, åt lånebilen ute på parkeringen (en Skoda Roomster med glastak). "Åh, mamma, coolt, man kan se himlen!" Kanske är en bil med glastak helt rätt just nu, för som Timbaktu på bredaste skånska sjunger "Alla vill till himmelen, men få vill ju dö...". Skrivet 2007-11-05 23:04:00 KOMMENTARER (0) KOMMENTERA Snöbollar och ballonger 4 november 2007Alla sover. Huset känns kallt, har just tänt en brasa i öppna spisen. Vi har försökt att passa på att ha roligt, tagit vara på kortisonkicken ;-). "Mamma, det här är jättekul, jättekul, jättekul...!" utbrast Tim när vi igår morse gick ut och kastade snöboll i regnet (!). Det hade snöat på natten, men när vi vaknade var det mildväder och regn. För att ändå hinna uppleva årets första snö, innan allt töade bort, gick vi ut direkt efter frukost. Och vi hade faktiskt jättekul! Det stänkte och skvätte om snöbollarna och när vi väl kom in var åtminstone jag rejält trött (kortisonet gör det bl a tungt att andas), och blöt (inget dåligt väder, men ganska dåliga kläder) ;-). Och idag gjorde vi hobbymässan, Manne, jag och småkillarna. Linus i bärsele på magen och Tim som drog och slet i Mannes arm "Pappa, titta här och titta där och kom och kolla...". Och vi såg... radiostyrda bilar som körde så fort att de nästan flög, radiostyrda flygplan och helikoptrar i alla storlekar och modeller, modelljärnvägar, båtar mm, mm. Och en RIKTIG helikopter som startade och lyfte ("...och vet du mormor, alla löven flög iväg också!" ;-). Som minne från mässan och alla upplevelser fick Tim ta med sig en stor heliumballong hem, med en röd racerbil på. Den sitter nu fastknuten på sängen "...så att den inte flyger bort!". Vi har haft roligt i helgen. Men det känns som om vi alla är trötta. Hösten börjar ge sig tillkänna, barnen snuvar och hostar. Men trots tröttheten är det skönt att sitta här i ensamheten, tystnaden och lugnet. Låta tankarna fara iväg. Med glädje tänka tillbaka på slaskande snöbollar och ivägflygande ballonger. Och fundera på vad som krävs för att en dag ska stanna kvar som ett positivt minne resten av livet? Skrivet 2007-11-04 23:37:52 KOMMENTARER (3) KOMMENTERA Tankens påverkan 2 november 2007Hur jag mår i kroppen påverkar i mycket högre grad än jag tidigare trott och förstått mitt psyke. De dagar jag mår lite bättre rent kroppsligt är också psyket starkare och gladare. De dagar kroppen är trött och värker är även tankarna trötta och svårmodiga. Och jag tror att det fungerar på liknande sätt även åt motsatt håll. Att mina tankar påverkar hur min kropp mår. Alla sjukdomar går givetvis inte att bota genom att "tänka rätt", men jag tror att tankens kraft ändå skulle kunna få mig att må lite bättre. Bara 20 procent av de ungefär 90 000 tankar vi tänker under en normal dag är medvetna. Men hur ska jag göra i praktiken för att styra dessa 20 procenten i positiv riktning, alla dagar? Barn är som bekant fantastiska och vi har mycket att lära av dem. Jag promenerade med Ellen och Malin och vid den här tidpunkten var de ca 5 och 7 år gamla. Ellen och jag konstaterade att vi båda kunde en massa knasiga, onödiga saker men att ingen av oss kunde vifta på öronen. Då sa Malin "Det kan jag!" och så tog hon av sig vantarna, sträckte upp handen till örat och viftade. Snacka om att tänka positivt och annorlunda ;-) Skrivet 2007-11-02 22:17:45 KOMMENTARER (1) KOMMENTERA 3:e behandlingen 1 november 2007Trots att det känns positivt att processen går framåt, en avklarad månad, bara tre kvar, så var det med olust och sorg jag åkte in till sjukhuset i morse. Jag var skör, hade gärna stannat hemma, krupit ner i sängen och dragit täcket över mig. Tänk att bara få glömma bort allt, låtsas att allt är som vanligt... Det har varit sååå skönt att må lite bättre några dagar. Men nu börjar det igen, nu ikväll besväras jag mest av huvudvärk som inget verkar bita på... fast det är skönt att veta vad jag har att vänta mig de närmaste dagarna. Mamma kommer imorgon och då ska vi försöka göra någonting roligt, passa på så länge effekten av kortisonet sitter i ;-). Sedan blir det en lugnare vecka när värken i kroppen tilltar allteftersom de vita blodkropparna återbildas. Då ska jag ligga i sängen och (förhoppsningsvis, om de kommer som de sagt) titta på grävskopan som påbörjar arbetet med tomten. Ser fram emot våren och sommaren! Småkillarna sover, alla "måsten" (och lite till ;-) är avklarade och det är dags för mig att prioritera sömnen. Godnatt alla ni där ute. Skrivet 2007-11-01 22:18:45 KOMMENTARER (4) KOMMENTERA |